ÅSIKT

Sven Lindqvist slarvade inte med livet

En av de största författarna i Sverige har gått bort

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

avOlle Svenning

KULTUR

En liten grupp unga radikala författare hade slagit sig ner runt statsminister Tage Erlander. Det var höst 1967 och på Harpsund spreds värme från den vackra brasan. Sven Lindqvist tog ordet: ”Är du medveten om att vi än en gång är på väg in i fascismens epok”.

Erlander skakade till. Lindqvist skulle kunna citera ur sin då nyutkomna bok, Myten om Wu Tao-tzu. I den skriver han: ”Vad vi kan vänta oss är aggression, rasism, fascism. Den skräck som det mörknande världsläget skapar kommer inte att leda till bot och bättring. Den kommer att bereda vägen för ledare med radikala slutlösningar.”

Under tidigt 60-tal hade Lindqvist tillsammans med sin dåvarande hustru Cecilia utforskat de stora asiatiska länderna och som kulturattaché följt de ohyggliga verkningarna av ”det stora språngets” politik; Maos försök att snabbt och drastiskt omgestalta det kinesiska bondesamhället. Lindqvist följde också spåren bakåt till imperialismen och till de blodiga spår den lämnat efter sig på den stora kontinenten. Lindqvist hade, som han skrev, av nyfikenhet öppnat dörren i muren.

Han drog sin till synes djupt pessimistiska slutsats:

”Är social och ekonomisk frigörelse möjlig utan våld?
Nej.
Är den möjlig med våld?
Nej.”

Den revolutionära, ibland romantiska, vänstern protesterade. Men Lindqvist hade tidigt i sitt liv ställt sig andra uppdrag än att propagera. Redan i sin debutbok Ett förslag skriver den 23-årige Lindqvist: ”Ta ståndpunkt heter det, men viktigare än att ta ståndpunkt är att ta reda på var man står.”

Foto: TT

Den principen följde han livet ut.

I förordet till sin bok Ökendykarna citerar Lindqvist den franske författaren Guy de Maupassant: ”Resan är en dörr genom vilken man går ut ur den kända verkligheten och träder in i en annan outforskad verklighet som liknar drömmen.”

Sven Lindqvist reste bort från sina föräldrars Älvsjö med smärta. Han skriver skrämmande att han som 12-åring genom besvärjelse dödade sin mamma. Han berättade samma historia i en sen tv-dokumentär.

Trots denna självkontroll kunde han skriva böcker som En älskares dagbok, som lämnade ut både honom och den kvinna han levde med. Också kärlekslivet kunde bli till dokumentär, till en utvecklingsroman där den unge Sven talade med den äldre Lindqvist.

Den unge Lindqvist var litterär; han reste med sin nära vän Tomas Tranströmer till Grekland och han arbetade på en avhandling om den klassiskt bildade, något aristokratiske diktaren och socialisten Vilhelm Ekelund.

Under tidigt 50-tal stod Lindqvist kulturradikalismen nära. Han bekämpade religion, militarism och nationalism; han stod, som han berättat, nära Georg Brandes och ville i dennes anda ”sätta problem under debatt”.

Han valde reklamen som debattämne och kallade den livsfarlig. Det höll på att kosta honom försörjningen och medarbetarskapet på Dagens Nyheter. Det fanns, förstod Lindqvist, också i västvärlden den sortens giftskåp som han mötte i Kina: Vissa tankar, vissa hållningar, vissa förslag var förbjudna.

Lindqvist steg inte som Wu Tao-tzu in i sitt konstverk.

Han lämnade konsten och gick ut i världen; så skriver han i Livstidsmänniska. Det är bara delvis sant. Lindqvists texter är skimrande litterära, hans formspråk är strängt disciplinerat, ofta aforistiskt. Hans essäer är som romaner: öppna prövande bildningsromaner.

Under sent 60-tal undersökte och dokumenterade han och Cecilia, ” det sparsamt befolkade och det förslavade” Latinamerika. Projektet förebådade de stora mäktiga arbetena om imperialismen och de afrikanska resorna, inspirerade av Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Lindqvist studerade ökendykarna, de som hade det dödliga uppdraget att hålla öknens folk med vatten.

Ur erfarenheterna växte det stora ideologiskt-kulturella bygget om västvärldens imperialism: utsugningen, slavarbetet, rasism och förintandet av hela kulturer. Allt detta som Lindqvist sammanfattar i den mordiska parollen Utrota varenda jävel. Den folkmordsideologin iscensattes via den vapenteknik och de massförstörelsevapen som Lindqvist skriver om i Nu dog du - Bombernas århundrade.

Foto: Stig-Göran Nilsson
Lindkvist var både global och lokal, skriver Olle Svenning.

Hos Lindqvist finns alltid ett samband mellan det globala och det lokala. Han använder vid ett tillfälle formuleringen: ”Peking, Huddinge, Stuvsta och Älvsjö.” Under denna resroute hann han skildra de inhumana svenska fabrikerna och löntagarnas underordning. Han lärde svenskar ”gräva där de står” för att kartlägga sin egen historia, sitt arbetsliv och ortens maktförhållanden. Han startade därmed en folkrörelse.

Sven Lindqvist slarvade inte med sitt liv; hans allvar var djupt och stort, ibland en aning skrämmande, kanske humorfritt. Trots denna självkontroll kunde han skriva böcker som En älskares dagbok, som lämnade ut både honom och den kvinna han levde med. Också kärlekslivet kunde bli till dokumentär, till en utvecklingsroman där den unge Sven talade med den äldre Lindqvist.

Den metafor som oftast återkommer hos Lindqvist är ”Brunnen”.

”Jag föddes på botten av en brunn. Jag skrek förgäves för att göra mig hörd. Hela min barndom tillbringade jag med att klättra upp. När det till sist äntligen lyckats och jag var vuxen - skulle jag då frivilligt ge mig dit igen?”

Han tvingade sig själv ner i underjorden en gång till, efter sin skilsmässa.

Jag ville med mitt liv få resa och skriva, berättar Lindqvist.

Han började som skolreporter på Aftonbladet och skrev som mycket ung artiklar om prinsessan Sibylla i Dagens Nyheter. Till slut blev han vår tids främste reporter och rapporterade från hela världen. Kanske kan man kalla honom folktribun, kompromisslös demokrat, helt befriad från maktens korruption.

Sven Lindqvist sammanfattade sin livssyn med hjälp av flygaren och författaren Antoine de Saint-Exupéry: ”Vi föds inte till människor, vi blir det. Vi blir det genom solidaritet med varandra. Vi blir det genom att ta ansvar.”

De har lämnat oss 2019 01:26
ARTIKELN HANDLAR OM