Pygmalion - en dessert utan huvudrätt

Konst, liv och kärlek på Drottningholmsteatern

Av: Claes Wahlin

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Sopranen Kerstin Avemo och dansarna Rihoko Sato och Quention Roger.
Foto: Bengt Wanselius
Sopranen Kerstin Avemo och dansarna Rihoko Sato och Quention Roger.

KULTUR

Vem är det som är huvudperson i Drottningholmsteaterns Pygmalion? Jean-Philippe Rameaus en gång i tiden oerhört populära enaktare är en operabalett på ungefär 45 minuter med ett libretto som byggde på Ovidius version om hur Pygmalion förälskar sig i sin staty till den grad att självaste Venus förbarmar sig och levandegör henne.

När statyn stiger ned från sin sockel, den enda rekvisitan i Saburo Teshigawaras uppsättning, så går musiken från moll till dur. Sedan får Statyn lära sig lite vett och etikett, vilket på 1700-tals franska innebär att lära sig olika danser. Men här så dansar Teshigawara ett solo, ett slags dialog med barockdansen. Mjuka, harmoniska rörelser med fötter som håller sig nära marken. Det är vackert, liksom alla koreograferade inslag, inklusive den tillagda prologen där även Rihoko Sato imponerar.

Själva operabaletten, som ändå är kvällens huvudnummer, är en sceniskt stillsam och vacker iscensättning där ensemblen bär transparenta, hudfärgade halvtogor. Men för att hänga med i den mycket enkla handlingen krävs inte bara att publiken känner till verket, den bör även veta hur barockens scenkonst exekverades.

Det vore inga problem om barock-operan var en känd genre här, i Sverige och på Drottningholm. Det är den tyvärr inte, det blir lite som att komma för sent till en sjurättersmiddag och bara få avnjuta desserten. Stiligt upplagd och smakfull, men svår att bedöma i förhållande till hela menyn.

Konst, liv och kärlek är verkets tema, den narcissism som Teshigawara i programmet antyder att Pygmalion personifierar sväljer jag inte, för det krävs i så fall en tydligare dramaturgi.

Musikaliskt är det Anders J Dahlins afton. Hans höga tenor i titelrollen glider elegant över orkestern. Fina fraseringar skapar en koncentration med känslan vackert utmejslad. Kerstin Avemo sjunger Amors parti med skärpa, Silvia Moi låter Statyns förvåning över sin förvandling höras, liksom den inledningsvis förfördelade Céphise (hon älskar Pygmalion) har smärta i Hanna Husáhrs stämma. Synd att kören är reducerad till en kvartett och att orkestern inte har den rätta svikten under Vittorio Ghielmis ledning. Däremot är hans spel på viola da gamba till prologens danser, där musik av bland andra Marais och Lully hörs, elegant.

På Rameaus tid framfördes enaktare som dessa tillsammans med en eller två till. Så borde man ha gjort även här. Det vimlar av korta verk i samma genre, så kallade intermèdes, som kunde ha mättat sinnena. Nu blev det bara en vacker liten efterrätt.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.