Mejla

Pernilla Ericson

”Så kan du hjälpa oss att ta fast sexköpare”

Polisen om verkligheten i lägenhetsbordellerna

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Christian Frödén, gruppchef vid Människohandelssektionen, polisregion Stockholm.
Foto: Lotte Fernvall
Christian Frödén, gruppchef vid Människohandelssektionen, polisregion Stockholm.

Dörren öppnas.
Inne i lägenhetsbordellerna har kvinnorna olika sätt att hantera situationen. Riskerna det medför.

Någon går in i en roll, någon har en kniv under kudden, någon är hög som ett hus. Den absoluta merparten av kvinnorna kommer från andra länder. Fattigdom är grundorsaken, många försörjer sina barn genom att sälja sex, ibland hela familjer.

Gemensamt för kvinnorna är också att nätannonserna utlovar att de “älskar sex”. Att de längtar efter kundens besök. Entusiasmen måste verka äkta. De betygsätts därefter av torskarna på sajterna. Menyn varierar. Komma i munnen, fisting, sitta på ansiktet, oralsex utan kondom, analsex, agera slav. Ibland vet kvinnorna vad den egna annonsen utlovar. Ibland inte.

Men när en polis kliver in i lägenheten, tillsammans med en person från socialtjänsten, då faller fasaden snabbt.

– Kvinnorna tror att de ska möta en sexköpare, vi dyker upp och säger att vi behöver ha ett samtal. När vi börjar ställa frågor så släpper de försöken att se sexiga och behagfulla ut, de bara sjunker ihop, många blir ledsna, säger Christian Frödén, gruppchef vid Människohandelssektionen, polisregion Stockholm.

– Ofta vet kvinnorna att de är i Sverige, men inte alltid vilken adress de befinner sig på. Vi informerar om vad som gäller om det händer dem något, ber dem spara 112-appen, vara tydliga om läget vid larm. Berättar de att de säljer sex och har en farlig kund så kommer polisen slå in dörren om det krävs.

Vi sitter på ett fik på Södermalm i Stockholm. Duggregn skapar prickiga mönster på fönsterrutorna, sorlet i lokalen bildar ljudkuliss. Mannen vid bordet intill lyssnar så intensivt och uppenbart på vårt samtal att det blir komiskt.

Ett trettiotal meter därifrån grep nyligen Christian Frödén en sexköpare i en trappuppgång. I Stockholm finns lägenhetsbordellerna ofta på Södermalm och Norrmalm, berättar han.

Han leder en uppsökande spaningsgrupp, som har del i Insats torsk. Christian Frödén beskriver insatsen som ett långsiktigt arbete under ledning av Simon Häggström på nationella polisen. Utryckningspolisen ska få ökad kunskap om sexhandeln och arbetet med att bekämpa den. Fler ska kunna göra mer. Resurser har också tillförts, ett stort antal utredare är på väg in i arbetet.

Razziorna är dock det som fått störst genomslag i medierna. Det blev stora rubriker när en programledare i somras erkände sexköp, och ställde upp på intervju om sitt val.

Foto: STEFAN JERREVÅNG
Christian Frödén vid sexköpsrazzian mot en massagesalong i centrala Stockholm i maj. Två personer greps, misstänkta för koppleri. En av de gripna är polis.

Aftonbladets ledarsida har tidigare skildrat sexhandeln i Sverige. Många läsare har hört av sig med egna berättelser. Om att tvingas inse vad partnern gjort. Om grannlägenheten som hyrs ut och får besök av en strid ström av män på märkliga tider. Många läsare vill hjälpa till. Vi ska återkomma till det.

I Christian Frödéns grupp håller de uppsikt över nytillkomna kvinnor på sajterna. De unga, de som begär lägst pris. Där finns varningsflaggor för större utsatthet. Härnäst kan kvinnan sälja sex i Göteborg, sedan i Malmö. Ständigt “det nya ansiktet i stan”. En informationsbas kan skapa nya genombrott, avslöja större kopplerihärvor. Just en sådan är på väg att rullas upp, efter ett halvårs arbete av gruppen.

Vi läser chattarna, det är en man som vill ha en 16-årig flicka i koppel, det är män som tycker att de har äganderätt till kroppen de betalar för.

Christian Frödén beskriver också en avhumanisering i kvinnosynen hos sexköparna. Han och hans medarbetare ser inte sällan ett missbruk av våldsporr, gränser som flyttats fram.

Forskning visar att män som köper sex är mer benägna att använda könsrelaterat våld än andra män. De betraktar i högre utsträckning kvinnor som objekt och uppvisar ofta bristande empatisk förmåga. Christian Frödén betonar att attitydförändringar börjar med samtalet med unga i hemmet, om värderingar och kvinnosyn, så väl som i skolan, i bland annat sexualundervisningen.
– Sexköparna finns i alla samhällsskikt. Vi läser chattarna, det är en man som vill ha en 16-årig flicka i koppel, det är män som tycker att de har äganderätt till kroppen de betalar för. Det är en pyrande frustration för oss i gruppen, behovet av att prata om det är stort. Man blir hårdare i hjärtat, det märker jag.

Foto: Polisen
Arkivbild från bordell i Solna, ur polisens förundersökning.

Böter är det absolut vanligaste straffet för sexköpare. Nu ska sexköpslagen utvärderas av Brottsförebyggande rådet, bland annat med ”sugardating” i fokus.

Målet för Christian Frödéns grupp är att få vaneförbrytarna i fängelse. Men fler åtgärder kan krävas. Beskedet att polisen i Umeå konsekvent gör orosanmälan på sexköpande föräldrar väckte debatt, trots magert resultat. Christian Frödén säger att de i hans grupp snarare bedömer frågan från fall till fall.

– Vi är inte intresserade av dubbel bestraffning, utan det är enbart barnens bästa det handlar om. Om sexköparen har minderåriga barn och vi känner att personen utgör en risk, då måste vi slå larm.

Flera ljusglimtar av hopp lyser klart i Christian Frödéns vardag. Dels gott stöd från ledningen, viljan att matcha framsteg med resurser. Men också civilkuraget hos allmänheten.
– Vi har fått in så otroligt mycket bra tips sedan den här medierapporteringen började och vi inom polisen bad allmänheten om hjälp. Jättemycket, betonar han.

Tipstelefonen är 11414, vid telefonkö kan man istället mejla och skicka bildfiler via polisens hemsida. Christian Frödén berättar om en man som larmade polisen om en misstänkt sexköpare och sedan följde efter denne på behörigt avstånd.
– Vi kunde gripa sexköparen på plats, med lite buller och bång, säger han leende.
Idén om grannsamverkan gör redan skillnad.
– Att hälsa på främlingar i trappuppgången är effektivt, att hålla koll. Vissa tecken på sexköp är tydliga. Det är spring i trappuppgången på konstiga tider, mannen ifråga hälsar inte, tittar i mobiltelefonen och ser sig vilsen omkring. Om man bor i hyresrätt och misstänker lägenhetsbordell i huset så kan man prata med värden. Värden kan i sin tur ta kontakt med oss. Samma sak gäller bostadsrättsföreningar.

Engagemanget är stort och märkbart. Men att själv försöka konfrontera en sexköpare kan vara farligt.
– Det har också hänt att man satt upp stora lappar i porten om misstänkt prostitution, men det kan drabba kvinnan i lägenheten, liksom lägenhetsuthyraren. Vi utgår alltid från att den som hyr ut inte vet vad som pågår.

Allmänheten kan göra skillnad även för de utsatta kvinnorna. Den vägen går främst via kvinnor, säger han, och ber om ursäkt om det låter fördomsfullt.
– Jag måste säga att kvinnor har större chans att nå fram till kvinnor i prostitution. Att bara fråga: “Hur mår du?”, “Hur står det till?”. Det kan de här kvinnorna inte värja sig emot på samma sätt. De har tusen strategier för att bemöta män, men inte omtänksamma kvinnor. Finns där ett rop på hjälp så har man polis och brottsofferjour att tillgå.
Kaffekopparna är urdruckna.
Mannen vid bordet intill lyssnar fortfarande lika intensivt.

Och det skadar ju inte. För att få till ett samhällsskifte i den här frågan så landar ansvaret på oss alla.

Av: Pernilla Ericson

Publicerad:

LÄS VIDARE

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.