Mejla

Ulrika Stahre

Du sköna nya kulturskymning

Läsning är inte plikt och kulturellt kapital utan lust och njutning

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Alden Ehrenreich som John the Savage i ”Brave new world”.
Foto: HBO NORDIC
Alden Ehrenreich som John the Savage i ”Brave new world”.

En tv-serieversion av Aldous Huxleys dystopiska Brave new world sjösattes på HBO tidigare i höstas. Det är ingen klockren produktion. Ibland till och med på skämskuddenivå. Men den saknar inte poänger.

I Huxleys roman från 1932 har ett kapitalistiskt klassamhälle löpt amok. Människor sorteras tidigt i olika klasser (skapas dessutom på helt konstgjord väg) och livet i stort går ut på att överklassen roar sig utan djup, distraherar sig i en total frihet som är meningslös – medan samhället hålls i gång av ”de andra”. De som fått det grekiska alfabetets tredje, fjärde och femte bokstav. Gamma, delta och epsilon. De servar och städar och ska inte tänka alls.

Motpolen till den ytliga njutningslystnaden är en Shakespeare-läsande ”vilde”, han som inspirerad av Stormen utropar ”Du sköna nya värld”.

Tv-seriens Matrix-influerade tolkning är en mix av dystopi och teknisk illusionskonst, av sociala mediers makt upphöjt till minst hundra, av orgier och sexuella njutningar bortom monogamins normer.


Jag läser runt bland kommentarer om serien och fastnar för ett flertal som surar över att ”vilden”, här kallad John, ju inte alls läser Shakespeare. Han är mest en lite svårmodig romantiker. Tv-serien är rentav lika ytlig som den kultur Huxley avsåg att kritisera. Kulturskymning!

Det blir en härlig rundgång. Nittio år efter romanens tillkomst är den litterära referensen redan obsolet. Den kulturkritik Huxley skrev fram kan snart vara obegriplig.


I går offentliggjordes Nobelpriset i litteratur. Det har blivit något av en icke-händelse, vilket inte bara är Svenska Akademiens fel. När det diskuteras exakt hur stort tvång som ska användas mot icke-läsande barn med spring i benen och skärmar i blick är det som om läsning i sig blivit en fråga om plikt, och om kulturellt kapital.

Och när läsningens kulturella kapital börjat minska i värde bryr sig färre om Nobelpristagare. Men om läsning fick handla om njutning och lust igen?

Vi lever i ett bildsamhälle, som inte förmår skildra den lusten. Det var nog inget Aldous Huxley kunde förutse. Eller så var det exakt det han kunde.

Av: Ulrika Stahre

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN