ÅSIKT

Isolerade i öknen

Pia Bergström ser dokumentärfilmen Hamada om flyktingskapets existentiella osäkerhet på Tempofestivalen

avPia Bergström

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Ur ”Hamada” som visas på Tempo Dokumentärfilmfestival

FILM Efter avkoloniseringen drev Marocko ut sahrawifolket ur deras hemland Västsahara. I 43 år har detta folk bott i ett flyktingläger ute i den steniga öknen, övergivna och isolerade från omvärlden. 

I dokumentären Hamada, en både absurt humoristisk och visuellt mycket snygg film skildrar Eloy Domínguez Serén några ungdomars liv i lägret. De reparerar bilar, försöker ta körkort, spelar kort, söker jobb som inte finns, drömmer om att få visum och ett ”riktigt” liv i Spanien. 


Sidamed, Zaara och Taher tillhör en generation som aldrig varit i hemlandet och kanske aldrig kommer dit. Men de har lärt sig att överleva och skämta, småljuga och umgås i en halvt lekfull fantasiverklighet, där den reella smärtan och hopplösheten hålls på avstånd i en sorts tyst överenskommelse och solidaritet. 

En nyskapande film om flyktingskapets existentiella osäkerhet och status quo som kan påminna om både 60-talets nya vågenfilmer och Becketts I väntan på Godot.

Visas söndag 10 mars.

ARTIKELN HANDLAR OM