Få favorithak på Manhattan finns kvar

Foto: TT
New York City.

NEW YORK. Sorlet på Balthazar i Soho tystnar aldrig.

Inte larmet på Manitoba’s i East Village heller.

Och ja – lite skönt är det ändå att ha några sådana konstanter i en stad som dyrkar förändring som Rom dyrkar historia.

Det slår mig under en sen supé på just Balthazar med en trio vänner – inklusive Viktor Norén från Sugarplum Fairy, om jag nu får ägna mig åt lite namedropping:

Den stora, stilbildande bistron på Spring Street i Soho är ett av få personliga favorithak på Manhattan som fortfarande finns kvar.

Elaine’s är borta sedan länge. Les Halles fick stänga. Precis som Schiller’s på Lower East Side och Bill’s Gay Nineties . Och nu har även Jones på Great Jones Street och Coffee Shop på Union Square försvunnit. 

Sådana förändringar är det bara att acceptera om man envisas med att bo i New York. Det är en osentimental stad med förändringsivern invävd i själva arvsmassan. Ställen kommer och ställen går och så är det bara med det; de ikoner till barer, restauranger och butiker som lyckas överleva flera decennier är få (fast inte ens den mest hängivna antinostalgi-aktivist kan vara helt nöjd med att så många institutioner bara ersätts av bankkontor och ännu fler förbannade apotek).

För en mer sävlig natur som undertecknad går det dock inte att komma runt att det är rätt skönt det ändå finns några ärevördiga konstanter, slår det mig när jag sätter gaffeln i Balthazars varma getost- och löktårta.

Flaggskeppet i lokala krogkungen Keith McNallys imperium öppnades visserligen så sent som 1997, men med New Yorks krogmått mätt är 22 år en evighet så Balthazar har ändå klassikerns aura – och det skulle förvåna om den auran inte får tid att växa sig ännu starkare för det är nästan alltid fullt och det ljuvliga sorlet de riktigt gloriösa kvällarna tycks bara öka i ljudstyrka med åren. 

Personligen uppskattar jag också det faktum att man får sitta kvar vid sitt bord och skrocka långt in på småtimmarna, om det skulle vara så. 

Nu har klockan passerat 02 när vi till sist reser oss – och då är det ju fortfarande är två timmar tills de stänger på Manitoba’s på Avenue B i East Village, så vi stormar dit och får uppleva ytterligare en klassiker som vägrar dö, impregnerad i punkanor från 70-talet och ljudsatt av en jukebox i vilken det finns gott om låtar jag inbillar mig att jag kan impa på Norén junior med.

Förlåt, New York, men jag uppskattar verkligen att sånt trots allt finns – också.

Orsaker till extas

”Vice” (Film)

Kanske inte historiens mest sanningsenliga film, men Christian Bales porträtt av Dick Cheney håller DeNiro-i-Tjuren-Från-Bronx-Klass.

”True Detective”, säsong 3 (Tv-serie)

Och hur sjukt bra är inte Mahershala Ali?

The Detroit Cobras – ”What more” (Singel)

Det var inte igår, men, ah, vilken trevlig liten skrammelhit.

avPer Bjurman

ARTIKELN HANDLAR OM