Debatt

Vi i Liberalerna kan aldrig ge makt åt SD

L-partitoppar: Därför väljer vi Löfven före Kristersson

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Foto: TT
Socialdemokraterna är på inget sätt vårt förstahandsval, men Sverige behöver en regering som klarar att driva igenom sin politik i riksdagen och som inte tvingas förhålla sig till en högerpopulistisk och främlingsfientlig agenda, skriver Jonas Andersson, Lotta Edholm, Lina Nordquist, Helene Odenjung och Cecilia Wikström.

DEBATT. Det har gått fyra månader sedan svenska folket gick till valurnorna.

I den bästa av världar hade valet resulterat i en mandatfördelning som gav ett entydigt och starkt parlamentarisk underlag för en Alliansregering. I den bästa av världar hade vi redan ett starkt lag av Alliansministrar som förberedde stora och viktiga liberala reformer.

Dessvärre kan vi konstatera att så inte blev fallet. I stället måste vi förhålla oss till en komplicerad politisk verklighet som tvingar oss att göra svåra vägval. När terrängen är okänd återstår att lyssna till den inre liberala kompassen. 

Liberalerna förespråkade under hela valrörelsen en Alliansregering med Ulf Kristersson som statsminister. Vi var dock också mycket tydliga med att en sådan inte kunde tillåtas vara beroende av ett aktivt stöd av Sverigedemokraterna.

Nu står vi inför fullbordat faktum. Det finns inget annat sätt för Ulf Kristersson att nå Rosenbad än med Sverigedemokraternas aktiva stöd i riksdagen. Vi menar att det skulle få stora och oöverblickbara konsekvenser för den riktning Sverige tar i framtiden.

Liberalerna bör inte på några villkor medverka till en samhällsutveckling där främlingsfientliga och högerpopulistiska krafter har ett avgörande inflytande.

Så länge blockpolitikens låsningar kvarstår betyder det att Sverigedemokraterna får en oproportionerligt stor makt.

Om vi liberaler väljer att släppa fram Kristersson innebär det att vi i det närmaste institutionaliserar Jimmie Åkesson i rollen som vågmästare. I praktiken får hans parti all makt i riksdagens viktigaste omröstning, det vill säga den om budgeten.

Det innebär att det kommer att krävas förhandlingar mellan en sådan regering och Sverigedemokraternas partiledning. Om det sedan handlar om regelrätta förhandlingar eller informella samtal har inte så stor betydelse, det stora problemet är det faktiska inflytandet över regeringspolitiken.

Vi är medvetna om att alla partivänner inte delar vår uppfattning. Tvärtom finns det de som hävdar att det politiska läget innebär en möjlighet att ge Sverige en ny politisk kurs.

Ett återkommande påstående är att Sverigedemokraterna skulle ge sitt stöd till en regering utan att kräva något tillbaka. Det är ett märkligt antagande som andas ett stort mått av önsketänkande.

Åkesson har dessutom varit tydlig med att han förväntar sig eftergifter. Som en sorts säkerhetsventil mot överdrivet SD-inflytande lanseras handlingsalternativet att fälla regeringen.

Här fullbordas den logiska kullerbyttan. Först ska Liberalerna släppa fram en regering som inte kan överleva utan stöd från Sverigedemokraterna och sedan ska vi fälla samma regering när den försöker säkra stöd i riksdagen. Vi ska alltså både äta den politiska kakan och ha den kvar.    

Ingen vet förstås vad som händer om Sverigedemokraterna ges ett avgörande inflytande över regeringspolitiken, däremot kan vi vara helt säkra på att det inte är liberal politik som står överst på dagordningen.

Ytterst handlar politik om att ta ansvar. Socialdemokraterna är på inget sätt vårt förstahandsval, men Sverige behöver en regering som klarar att driva igenom sin politik i riksdagen under hela mandatperioden och som inte tvingas förhålla sig till en högerpopulistisk och främlingsfientlig agenda.

Liberalismen i Sverige har djupa rötter. I mer än hundra år har det funnits liberala partier i Sveriges riksdag. Det som i längden avgör liberalismens framtid är att vi är trogna våra värderingar.

Nu ställs vi inför en av våra största prövningar någonsin. Vi är övertygade om att det är en större risk att svika sin inre kompass än att bryta upp blockpolitiken för Sveriges bästa.


Jonas Andersson, regionråd i Västra Götaland, ledamot i partistyrelsen (L)
Lotta Edholm, borgarråd i Stockholm, ledamot i partistyrelsen (L)
Lina Nordquist, riksdagsledamot (L)
Helene Odenjung, kommunalråd i Göteborg, 1:e vice partiordförande (L)
Cecilia Wikström, ledamot av Europaparlamentet, ledamot i partistyrelsen (L)


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.