Kiruna AIF var ett livsviktigt rockband

1 av 2 | Foto: Peter Wixtröm
Kiruna AIF vann tidigare i veckan mot Kiruna IF i det första derbyt på 32 år.
NÖJE

Kiruna AIF är mer än ett hockeylag.

För mig var de ett rockband som gjorde att jag aldrig lärde mig åka skridskor.

På mellanstadiet hade vår klassföreståndare en blick som kunde frysa eleverna till is.

Nu spände hon ögonen så hårt i oss att våra andedräkter syntes inomhus i den kalla luften. Fröken Elisabet hade något viktigt att säga.

Med tanke på att hon höll på IFK Kiruna, och majoriteten av hennes elever hejade på Kiruna AIF, visste vi vad som skulle komma – en uppsträckning om sportslig moral.

Dagen innan hade knattelagen drabbat samman i en träningsmatch. Tydligen hade en back i AIF hyvlat ner en mycket lovande talang i IFK.

Backen attackerade motståndarnas målfarliga anfallare bakifrån. Det var, enligt trovärdiga uppgifter, mer ett yxhugg över ryggen än en regelrätt tackling.

Skickades upp i snödrivan

Sådant gick inte för sig. Fröken Elisabet ville inte veta av några våldsamma fasoner. Inte på skolgården, inte på gymnastiken, inte på isen, inte någonstans.

Hon nämnde inga namn, men alla visste vilka slagskämparna var.

AIF-backen hette Bobby Nilsson och var en av mina bästa vänner. IFK-forwarden hette Andreas.

Bobby var enormt snäll. Men på rinken kunde horn och huggtänder växa fram. Jag visste av egen erfarenhet efter långa matcher i landhockey där Bobby med mer eller mindre lagliga medel brukade skicka mig långt upp i snödrivan.

Vi lovade Elisabet att skärpa oss, hummade och stirrade ner i golvet. Sedan blev det rast. Vi tog på oss täckjackor och täckbyxor och sprang ut och kastade snöklimpar på Andreas och IFK-klicken tills de inte kunde resa sig längre eller flydde.

Kiruna AIF - IFK Kiruna: 1-0.

Mentaliteten gick i arv

När Kiruna AIF nu har återuppstått, spelar i division ett igen och vann första derbyt i tisdags mot Kiruna IF, i princip dagens IFK, märker jag hur de svartgula färgerna inte har lämnat blodet.

Den urgamla konflikten mellan IFK och AIF fanns i grundvattnet när jag växte upp på 80-talet. Det var som att hela världens eviga klasskamp utspelades i miniatyr i en liten gruvstad.

IFK Kiruna var tjänstemännen, ingenjörerna och stadsdelen Högalid. Kiruna AIF var arbetarna utan högskolepoäng, verkstad, nattskift och bostadsområdet Lombolo.

Kiruna AIF startades när arbetarpacket inte fick träna på samma is som de finare barnen, och på den vägen är det.

För min generation var det ärligt talat svårare att dra några exakta sociala gränser mellan vilka som var AIF eller IFK. Kiruna bestod till mångt och mycket av arbetare som tack vare LKAB började få råd att vara medelklass. Men mentaliteten förändrades inte. Gamla oförrätter förläts inte ens i kyrkan. Allt gick i arv.

Mer AIF än Salming

Min far gjorde knappast den komplicerade situationen lättare. Pappa Tage var och är mer AIF än Börje Salming. Han behövde aldrig knyta en halsduk med lagets färger runt halsen. Du visste det bara.

Samtidigt kunde virvelvinden från byn Pimpiö utanför Pajala snacka. ”Taggen” var polare med ett helt gäng av IFK-fiender och vägrade bete sig som folk.

Under alla berömda derbyn i Lombia ishall på 80-talet gick farsan helt enkelt och satte sig på IFK-läktaren och hejade på AIF. Frifräsaren var en ensam svartgul solostorm i ett blåvitt hav. Jag satt bredvid och såg ut som om jag ville skruva arslet genom läktarnas kalla trä och betong.

Om farsan lade märke till ilskan och förvåningen som kokade runt honom visade han det aldrig. Han fortsatte obekymrat att skälla, gorma, svära och kalla domaren för det värsta han visste:

”Han måste vara från Luleå, den jäveln.”

Själv var jag måttligt intresserad av hockey. Matcherna var för långa.

Musiken bättre än hockeyn

Däremot älskade jag musiken som skrällde på öronbedövande volym när spelarna i Kiruna AIF gled in på isen.

I många år använde AIF ”La grange” med ZZ Top som introlåt. Det tomteskäggiga Texas-rumlandet ersattes senare av ”Spirit in the sky” med Doctor & The Medics.

Få vet vilka just Doctor & The Medics är i dag. Men deras version av ”Spirit in the sky” är glammig rockgospel om himlen och Jesus som fick spelarna, till och med mina klasskamraters pappor som reparerade kranar och hissar, att förvandlas till oövervinnliga superhjältar.

Jämfört med det kändes IFK Kiruna som Coldplay.

Inledningarna var bättre än hockey. Det var en av de bästa rockshowerna jag sett.

Grillerna fick vara.

ARTIKELN HANDLAR OM

Kiruna AIF

Kiruna

Kiruna IF

LKAB

Musik