Tilda Antonsson slutar: Det har varit brutalt

SDHL-backen berättar om febern

Av: Kristoffer Bergström

Publicerad:
Foto: MATHIAS BERGELD / BILDBYRÅN

Runtom i Sverige klamrar elitidrottare fast vid ett liv som slutat vara sunt för dem.

Nu släpper den 27-åriga SDHL-backen Tilda Antonsson taget. Nu är hon redo att berätta.

– Jag vet att det här är tabu att prata om, säger hon.

En sak om hon hade dragit korsbandet.

En sak om hon blivit för gammal, om hon ledsnat, om hon inte längre platsat.

Men den nyblivna hockeypensionär som ringer mig är 27 år och har de tre senaste säsongerna varit en framstående försvarare i SDHL-klubben Göteborg HC. Någon fjärde blir det inte och det har varit förtvivlat svårt att acceptera.

– Jag vet inte var det gick fel på vägen. Man kommer bara till en punkt där kroppen inte orkar utan säger ifrån. Vissa blir skadade, jag blev sjuk, säger Tilda Antonsson.

Foto: Privat
Bild tagen på sjukhuset under en kontroll efter att Tilda sökt hjälp för febern.

Febern kom i stötar

Hennes situation liknade tusen svenska elitidrottares. Allt du strävar efter är att bli bättre, varje dag härdar du kroppen, pressar dig mot nya rekordnivåer, ändå måste du mellan passen skohorna in ett heltidsjobb.

Tilda Antonsson brukade gå upp tidigt, åka till byggvaruhuset, tugga sig igenom nio timmar, blåsa vidare till hallen i Angered för en genomkörare på is och påföljande fysträning. Hem, kvällsmat, sömn, omstart. Helgerna vigda åt match.

Det var strålande roligt, verkligen, fast febern kom i stötar. Två dagar här, tre dagar där, inget att tjafsa om, inget att medicinera.

Var hon hängig gick det att träna, var pannan varm avstod hon. Sällan att hon avvek från jobbet.

I november 2019 sjuknade backen in oftare och mer olägligt. Den lilla vilan som schemat tillät slukades av yrsel och huvudvärk. Till matcherna stod hon på isen, men all tid däremellan var en kamp för att orka, för att undvika ännu en sjukanmälan.

”Det var brutalt”

– En fredag efter träning kände jag mig frusen. En timme senare hade jag feber, fick ställa in bortamatchen och låg till sängs till söndagen. På måndag började det om med jobb. Aldrig förkyld, aldrig skadad, men alltid feber, säger hon.

Hur var det livet?

– Det var brutalt vissa gånger. Man funderade på vad fan som var fel.

Göteborg slirade i tabellen. Tilda, som var assisterande kapten redan sin första säsong, kände ett ansvar att leda laget bakifrån.

– Jag var borta totalt fyra eller fem matcher före jul. Jag spelade i mellandagarna, vaknade med feber, ställde in den 29:e och har sedan dess inte spelat mer.

Hur var det att avstå matcher?

– Det gav skuldkänslor mot de andra i laget. Det drabbade inte bara mig om jag var borta, så det blev en extra stress. Samma sak med jobbet.

Fick du behålla det?

– Ja, men det gick så långt att jag blev uppkallad på ett möte där chefen sa att jag hade hög sjukfrånvaro. Ett tag var jag borta en eller två dagar i veckan, så jag förstår att jag blev ifrågasatt.

Sporten blev en identitet

Var du alltid borta av samma skäl?

– Mm. Bara feber. En gång i fem dygn. Jag gick till sjukhuset och de tog prover men hittade inget att höja på ögonbrynen åt.

Vad gjorde du med all tid hemma?

– Vad finns det att göra? Jag vilade. Jag sov. Fick i mig mycket vätska. Det kändes som att jag satt med febertempen i munnen hela tiden, mer eller mindre.

Vad gjorde du förutom hockeyn och jobbet den här perioden?

– Jag gjorde inte så mycket mer. Det var problemet, att det inte fanns tid att vila med två heltidsjobb. Man vill vara en så bra person som möjligt i alla aspekter. En bra lagspelare, en bra kollega, en bra flickvän, en bra familjemedlem, en bra vän till de som inte är i hockeyn.

En bra biobesökare och en bra fikare?

– Haha. Precis.

Tilda Antonsson var fyra år gammal när hon började med hockey i Kristinehamn. Med tiden blev sporten något viktigare än en hobby, den formade henne, gav vänner, sipprade in i hennes djupaste väsen. Hon var hårdför, snudd på oschysst, och minns smeknamnet under säsongen 2014–15 i Färjestad: kvinnliga Tollefsen, efter den norska herrbusen. Den vintern drabbades hon av två hjärnskakningar på isen och till sommaren svimmade hon oförklarligt under en festival och slog huvudet i asfalten. Efter tredje hjärnskakningen på ett år lugnade hon sig i närkamperna, lät spelintelligensen tala högre.

Men fortfarande var det enormt roligt. Så när kroppen sa ifrån i slutet av 2019 kändes det inte som ett avsked utan en paus.

Det var ju feber, bara feber, ska det tvinga henne från sporten hon älskar?

Runt jul lirade en 27-årig back sin sista match. Slutade gjorde hon först i februari, vilket Hockeysverige var först att rapportera om.

– Jag åkte till hallen och hämtade mina grejer när alla var där. Det skulle kännas konstigt annars, säger hon.

Vet att det finns fler

Som om du smög?

– Ja, som att jag gick bakom ryggen på dem. Jag fick prata med alla, de fick ställa frågor. Det var skönt, för det här har varit svårt. Jag vet inte hur det är att ha ett liv utanför hockeyn. Det är svårt att acceptera att det inte är min identitet längre. Det har varit jobbigast.

Ja, vem är den här nya Tilda?

– Jag har inte kommit fram till det än. Faktiskt. Det är fortfarande för färskt.

Men hur mår du?

– Jag har inte varit sjuk en enda dag. Jobbet har märkt jättestort skillnad. Jag har ingen sjukfrånvaro och är piggare generellt. Inte så fysiskt och mentalt utmattad som innan.

Tror du att andra spelare fortfarande har det likadant?

– Det tror jag definitivt. Det här är tabu att prata om. Det känns ibland som att vi ska vara väldigt nöjda med hur vår vardag ser ut. Men jag vet att det är fler därute som kämpar och går på knäna. Och att de biter i.

Har de din sympati?

– Absolut. Jag vet vad de går igenom. Jag stöttar dem till hundra procent för de är grymma.

Publicerad:

LÄS VIDARE