Publicerad:

Laddad popromantik med Viktor Olsson

Av: Håkan Steen

Publicerad:
Viktor Olsson hittar en ny säkerhet i uttrycket på sitt nya album.
Foto: Erik Olsson
Viktor Olsson hittar en ny säkerhet i uttrycket på sitt nya album.

ALBUM På tredje albumet ”Allt jag ville säga” blandar Viktor Olsson det bästa från de tidigare skivorna och tar även ett kliv framåt som sångare.


Viktor Olsson
Allt jag ville säga
The Music Box


POP I den singer-songwritertradition där Viktor Olsson rör sig har det aldrig funnits några genvägar. Hur stor begåvning man än är handlar det mer än något annat om att försöka och försöka igen. Den som vill lyckas måste lära sig hantverket från grunden och inte minst lära sig att hålla publik engagerad från en scen.

Viktor Olsson hade begåvningen, mer meriterade kollegor som Mauro Scocco och Tomas Andersson Wij såg den tidigt och hjälpte honom på traven. Ett stort skivbolag intresserade sig och släppte den utmärkta debuten ”Stenungsund” 2015.

Jag och andra recensenter jublade men skivan hittade inte tillräckligt många öron och bolaget lät sitt nya fynd gå.

Sådana bakslag har släckt många artistdrömmar men Viktor Olsson lät sig inte krossas, sparade ihop pengar och spelade in sitt andra, självbetitlade album i egen regi.

Inte minst fortsatte han att ta alla spelningar han kunde få, för som den pophistoriskt bevandrade artist han är vet han att det var så väldigt många av hans förebilder började. Inget serveras på silverfat för en ung man med gitarr, du måste förtjäna din publik.

När coronapandemin slog till i våras och betydligt mer meriterade och välbeställda artister gnällde om att hela deras försörjning gått förlorad funderade Olsson i stället på vad han kunde hitta på. Vilket resulterade i att han under stora delar av sommaren åkte landet runt och gjorde solokonserter i folks trädgårdar.

De här spelningarna för 50 personer i taget genererade inte bara välbehövliga intäkter utan gav också Olsson en möjlighet att bygga en sällsynt intim relation till sin publik och vässa sin förmåga som estradör.

Jag såg honom en vacker augustikväll på Ingarö utanför Stockholm och blev imponerad inte minst av förmågan att engagera de på tryggt coronasäkrat avstånd utplacerade sittande åhörarna. Olsson vävde samman egna låtar med covers på favoritlåtar som Thåströms ”Fanfanfan” och vågade sig rent av på en egen översättning av Bruce Springsteens ”The river” (som han borde överväga att ge ut).

Den nyfunna säkerheten märks tydligt även på tredje albumet ”Allt jag ville säga”. Om debuten var ett tilltalande passionerat försök att göra bohuslänsk blue eyed soul med oblyga vinkningar till favoritsektionerna i vinylhyllan verkade förra skivan möjligen ha ambitionen att hitta ett sound som limmade bättre med samtiden och den egna generationens poppreferenser. Bra låtar och allt starkare sång, men möjligen ibland en liten känsla av kompromiss.

Med ”Allt jag ville säga” hittar Olsson ett uttryck som förenar det bästa från de två första skivorna och även tar ett litet steg vidare.

Han är gärna kvar i småstadsromantiken där drömmarna om något annat är både storslagna och beskedliga. I ”Evergreen”, en av de bästa låtarna, sparar huvudpersonen sommarjobbspengarna för en förhållandevis kort resa från Stenungsund till norska Sandefjord. Omslaget med en nattligt öde busshållplats sätter tonen perfekt. Och artisten själv har givetvis inte flytt längre bort än till Göteborg.

Som låtskrivare får Olsson en allt skarpare egen identitet, och verkar bara bli mer övertygande som sångare ju mer han är med om.

Maria Andersson från Sahara Hotnights är en välfunnen duettpartner i den poppigt driviga ”Saknat dig nog” och skivans andra gäst, Vilma Flood, skänker starkt vemod till den mer americanaanstrukna ”Du/jag”.

Emellanåt händer det kanske fortfarande att Olsson låter lite väl förtjust i en del formuleringar. Men öppenheten med var han kommer ifrån musikaliskt blir inte sällan en kvalitet i sig.

Särskilt när han knyter ihop sina trådar på delvis nya sätt. Som i den suggestiva finalen ”Vi är inte där än”, ett stycke lågmäld spänning ungefär halvvägs mellan Håkan Hellström och Van Morrison.
BÄSTA SPÅR: ”Vi är inte där än”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


Publicerad:

LÄS VIDARE

Publicerad: