Rätt att lägga ner ekobrottsutredningen mot Kulturprofilen

Foto: PONTUS ORRE
Kulturprofilen Jean-Claude Arnault.
KOLUMNISTER

Rimliga invändningar är inte svåra att finna mot att ekobrottsutredningen mot Kulturprofilen läggs ner.

Men principerna bakom beslutet bygger på kloka tankegångar.

Ekobrottsmyndigheten har under ett antal månader utrett skattebrott och bokföringsbrott som Jean-Claude Arnault misstänks ha begått i Forum, en kulturscen han bedrev.

I går meddelades att förundersökningen läggs ner. Orsaken, förklarade åklagare Jan Tibbling, är att en eventuell fällande dom sannolikt inte hade lett till något ytterligare straff utöver de 2,5 års fängelse som mannen redan dömts till.

Därmed saknas anledning till ytterligare utredning. Möjligen finns dock misstankar mot Arnaults hustru Katarina Frostenson, som äger hälften av det bolag som drev Forum, men om det vill åklagaren inte uttala sig.

Nyheten ledde till bestörtning i sociala medier. ”Man ska dömas för de brott man begår!”. ”Det ska inte vara fördelaktigt att vara serieförbrytare”. ”Är det inte märkligt att man slipper åtal för att man redan sitter i fängelse?”, för att ta ett axplock.

Reaktioner som sätter punkten på någonting viktigt. Systemet är inte moraliskt oantastligt. Att prata om det allmänna rättsmedvetandet är vanskligt, politiker motiverar gärna straffskärpningar med diffusa hänvisningar till en påstådd folkvilja de egentligen inte vet särskilt mycket om, men jag tror att de flesta håller med mig om att människor ska straffas för de brott de begår.

Åklagaren underströk dessutom att beslutet inte ska ses som ett ställningstagande i skuldfrågan. Ett påpekande som utan alltför stor illvillig ansträngning går att tolka som att han anser att Arnault är skyldig. Detta utan en rättegång där den misstänkte fått en anständig chans att försvar sig.

Ytterligare invändningar går att uppbringa. Juridikprofessor Mårten Schultz berättar på Twitter om en barndomskompis som länge satt häktad för grov ekonomisk brottslighet. Han släpptes inför rättegången och passade på att begå ett rån. ”Det skulle ju ändå inte ge mer”.

Att ordningen inte är idealisk innebär dock inte att den är dålig. För det är den inte. Tvärtom, den är genomtänkt och har betydande fördelar.

Vi tar det från början. Enligt svensk lag blir inte straffet dubbelt så långt om en person döms för två stölder i stället för en eller tio bedrägerier för fem.

Ett sådant system är nödvändigt för att straffen inte ska bli orimligt långa. Och nej, det är inte ett utslag av svensk mjäkighet. Många andra länder har bestämmelser av detta slag.

På så sätt slipper vi knasigheter som mannen i Thailand som dömdes till 141 078 års fängelse för pyramidspel eller den amerikanske våldtäktsmannen och kidnapparen som dumt nog överklagade sitt straff på 2 200 år och fick det utökat med ytterligare 9 050 år.

Som en konsekvens av det svenska synsättet på straff innehåller rättegångsbalken bestämmelser om att det går att avstå från utredning och åtal för ett visst brott om åklagaren bedömer att det inte skulle få någon eller bara liten betydelse för straffet.

Kort sagt, det viktiga lagförs. Småkrafset slängs i papperskorgen. På så sätt frigörs resurser till annan brottslighet och polis, åklagare och domstolar slipper duka under i utredningar som ändå inte leder till att boven får skaka galler längre tid.

Någonting säger mig att de som är upprörda över att utredningen mot Arnault läggs ner inte har någonting emot att Ekobrottsmyndigheten koncentrerar sig på grova skattebrott och avancerade bedrägerier.

Fotnot: I en tidigare version av denna kolumn uppgavs felaktigt att det inte funnits misstankar mot Katarina Frostenson. Den korrekta uppgiften är att Ekobrottsmyndigheten inte uttalar sig om den saken.

avOisin Cantwell

ARTIKELN HANDLAR OM