Lysande mörker

Magnus Ringgren hyllar Johan Jönsons nya diktsamling: Enerverande och oerhört drabbande

avMagnus Ringgren

Foto: TT
Johan Jönsons (född 1966) nya verk är ett tvillingpar med två böcker i en. ”En mer vittförgrenad besatthet av utplåningens estetiska former får man leta efter”, ­skriver Magnus Ringgren.

Johan Jönson är lite av ett kramdjur hos den yttre vänstern, kanske mest för att han så vältaligt förbannar kapitalismen. För egen del tvivlar jag en aning på hans vänster eftersom han så sällan talar om arbetarrörelse och fack, konkreta människor (utanför släkten) och solidaritet.

Samtidigt är han slagpåse för vänner av litterär ordning. Hans böcker är oformliga, fula och grova i mun. Också här kan man bli skeptisk: har dessa smakens väktare aldrig läst Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet eller Baudelaires Ondskans blommor? Denna dubbelhet brukar höja temperaturen i mottagandet av varje nytt verk av Johan Jönson.

Exterminaila av Johan Jönson (omslag)

Han skriver i en urgammal äcklets och nihilismens tradition som bemäktigat sig också populärkulturen – tänk på alla zombier, alla Stephen King-romaner och den evighetsserie i 1700-talssnusk som Niklas Natt och Dag nyss påbörjat. Taskiga hårdrocksband sjunger Stagnelius Till förruttnelsen.

Estetiskt behöver Jönson inte uppleva sig som isolerad. Hans position som betydande poet är när allt kommer omkring befäst enligt konstens och offentlighetens alla regler. Något kulturellt outsiderskap föreligger inte.


Johan Jönsons nya verk är ett tvillingpar, två böcker i tättslutande plast. Marginalia är den tjockaste, den som säkert är tänkt som huvudverket, medan Xterminalia är en bilaga eller en fotnot. Båda skyddas av den mest pansarplåtslika kartong man kan tänka sig.

Låt mig börja med bilagan, och här krävs lite beskrivning av hur själva boksidorna ser ut. Huvudtexten kontrasterar intighetstankar med den skiraste vår i djup och slumpvis sammanblandning. Svarta rektanglar bryter prosan i oregelbundna mönster.

Då och då bryter sig en textruta i annat typsnitt in mitt på sidorna, som luckor mot en annan osynliggjord textmassa, en annan nihilistisk monolog. En lång numrerad svit kortdikter med ytterligare ett annat språk (kanske lite Gunnar Björling) börjar löpa amok i högermarginalen. Och mot slutet finns en finstilt berättelse, som en oändlig fotnot, om något slags våldspornografisk MMA-match. Ganska hemsk.


De typografiska greppen är återanvänt 60-tal. Mycket påminner om Lars Noréns tidiga poesi uppblandad med trettioåriga krigets dödsbarock, också den gestaltad i bilddikter. Lägg därtill modern kontinental filosofi med dess knöliga terminologi samt lite osmält marxism i spybollarna. Jag tror inte att någon blir förvånad om jag ändå bedömer slutresultatet som mycket vackert. En mer vittförgrenad besatthet av utplåningens estetiska former får man leta efter. Men man bör notera att boken ligger närmare bildkonsten än litteraturen. Så arbetar den nykonkretism som Johan Jönson är en del av.

Marginalia är mycket stramare, mera lik ”poesi”. En finstilt långdikt trycker sig längs uppslagets ytterkanter. Alla strofer – alla! - interfolieras av en rad i kursiv som klagar över att dikt-jaget inte har några pengar. Det pågår i 200 sidor, och efter tjugo ser man inte den där raden längre. En grov retorisk miss från författarens sida.


I övrigt finns ganska lite av den typografiska stökighet som annars är så vanlig hos Jönson. Texten är enveten, enerverande, ensartad, eruptiv. Det är rakt och oerhört drabbande.

Alla motiven känns igen. Den personliga historien är deprimerande liksom det utblottade nuet. Natur och sexualitet (ju grymmare och mansgrisigare dess bättre) ställs mot den skitiga kapitalistiska maskinen som äter människor, som enligt natur-lagarna avgår med segern. Upphörandet är nära och oundvikligt. Allt tal om mening är en förolämpning.


Men allt oftare glimtar det till. Det kan finnas en absolut vilopunkt i sörjan. Några rader om liljekonvaljer tar plötsligt andan ur läsaren. Det viktigaste är dock en mer positiv syn på språket eller ”svenskan” som Jönson ofta säger. Det är bara gnistor och blänk än så länge, men han kan vara på väg bort från ”det narcissistiska upproret”, på väg in i en språklig trygghet. Det kommer att ta tid, men det kan gå.

ARTIKELN HANDLAR OM

Lyrik

Poesi