50/50 – men inte helt hundra

Rapport från Göteborgs filmfestival där unikt jämställdhetsprojekt möts av glädjedödare

Av: Jenny Högström

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

T v ur filmen ”Vai”, gjord av kvinnliga filmskapare från öar i södra Stilla havet.
T v ur filmen ”Vai”, gjord av kvinnliga filmskapare från öar i södra Stilla havet.

Med diabolisk envishet återkommer den sista veckan i januari varje år, Göteborgs filmfestival. Det är den minst glamorösa tiden, inte sällan regnar det på tvären och yes, även i år är vädret riktigt uselt.

Meningen är att jag ska fördjupa mig i filmfestivalens fokus på jämställdhet och feminism.

I år visar nämligen filmfestivalen lika många filmer regisserade av kvinnor som av män. 50/50, helt enkelt. Sedan går jag på den första av festivalens pressvisningar, som ironiskt nog utgör något av antitesen till mina ambitioner.

I Guillaume Niclouxs film Thalasso eller hur Houellebecq och Depardieu hittade meningen med livet igen, möter den svartsynte franske författaren den franske exilskådisen på ett spahotell i Normandie. Och det går inte många minuter innan Houellebecq hinner kläcka ur sig repliken: ”Sverige är det mest antidemokratiska landet i världen.”

Filmen är till lika delar kalkon som oerhört rolig. I alla fall om man som jag kan skratta åt dessa två reaktionära gubbar när de hasar runt i korridorerna, smygröker och smygdricker vin på rummet. En sparv och en valross i vit frottémorgonrock.

Det är någonting avväpnande med de där rockarna som får en att tänka på Undersökningen, Anna Odells filminstallation där hon diskuterar sårbarhet med elva vita svenska män med makt, som i slutändan får välja om de vill lägga sig i en gynstol.

Som vinjett till festivalens alla filmer visas även Odells möte med Jan Guillou, som i stället slutar med att han lägger sig på golvet och hon trampar på hans huvud med sin högklackade stövel i en emblematisk scen. ”Då ska man träffa Guillou igen”, säger en man i filmpubliken förtjust några dagar in i festivalen. Uppenbarligen uppskattar han sårbarhetstolkningen.

Men Andrea Östlund, som håller i ett samtal med Anna Odell under seminarieserien Fokus: feminism, utbrister: ”Jag blev väldigt trött på män i slutändan”.

Odell berättar om projektet. Urval, metod, process. När någon ur publiken frågar om männen inte borde ha fått se sitt deltagande i filmerna innan de visas i verket, skärper hon tonen. ”Varför ska jag gullegulla med vuxna män?” frågar Odell. De har visat full tillit, det har skrivits kontrakt, det har tagits hänsyn.

Denna omsorg om män, alltså. Dess plats, deras plats, i så många kvinnors liv. Om den ändå vore mera ömsesidig.

Detta slår mig när jag ser den franska dokumentären Woman. Konceptet är enkelt och filmen mycket effektfull. Anastasia Mikova och Yann Arthus-Bertrand har samtalat med 2 000 kvinnor i 50 länder om att vara kvinna. I ljuvliga närbilder och med blicken rakt in i kameran, med ett snett leende, med en grimas, med ett stoneface eller kanske med växande förtvivlan lämnar de över något till oss.

Ur dokumentären ”Woman”.

Här finns en kvinna från Wall Street som ångrar att hon offrade allt annat för sin karriär. Här finns en kvinna som aldrig fick studera vidare, till förmån för sin bror. Här finns en kvinna som när hennes man dog upptäckte att hon inte älskade sig själv: det var han som hade gjort det. Här finns kvinnor som berättar om när de blev könsstympade, misshandlade, våldtagna. Här berättar en kvinna inlevelsefullt om sin första orgasm. Här berättar en kvinna om alla sina försiktighetsrutiner för att inte bli sexuellt trakasserad i det offentliga rummet. En annan berättar om sin könskorrigering. En annan om hur det är att ha sex med kvinnor i stället för män. En annan om sin förlossning. Abort. Åldrande. Kärlek. Hopp. Fattigdom. Kropp. Könsroller.

Här framträder kollektivet. Detsamma fast ur andra änden i så skilda filmer som Mia Engbergs kollektiva feministiska porrprojekt Dirty Diaries som visas på utställningen ”The body as playground, the body as battleground” på Konstepidemin, som kollektivfilmen Vai gjord av kvinnliga filmskapare från öar i södra Stilla havet.

Vi får inte glömma att det är kvinnor som uppfostrar män, inskärper en kvinna i Woman.

Det är en kommentar som lustigt nog återkommer i seminariet med den lite luddiga titeln Internationell utblick. I huvudet döper jag om det till Feministiska glädjedödare. Här sitter fyra regissörer vars filmer alla visas i festivalens feministiska filmfokus: Jenna Bass, Lendita Seqiraj, Tamara Dawit och Nelly Ben Hayoun. Samtliga är dock förvånade över att kallas feminister. Och känner inte alls till festivalens jämställdhetspolicy. ”Där jag ser orättvisa, bekämpar jag den”, säger Lendita Seqiraj sakligt.

Moderator är Cinemafricas chef Dina Afkhampour som säger att hon upplever svensk feminism som exkluderande. Är det någon som tar illa upp av begreppet ”white feminism”, fortsätter hon. Det gör ingen.

Sedan diskuteras intersektionalitet, feminismens rasistiska historia, filmarbetande män, point of view. En person i publiken vill ändå påpeka att vi borde vara stolta över Göteborgs filmfestivals jämställdhetssatsning, den är ju historisk!

Ur ”Flatland” av Jenna Bass.

Great to hear, I guess, svarar Nelly Ben Hayon. Men förändring tar tid. Och det är strukturen som måste förändras. Let's see if this is happening. Ingen panel kan förändra världen. Dawit inflikar: ”Vi borde inte applådera basic equality. Vi måste bli mer inkluderande!”

Förändring, säger Bass, som regisserat den sydafrikanska roadmovien Flatland, är inte ”the icing on the cake”. Det är fundamentalt.

Jag kan inte annat än sympatisera med denna sakliga hållning.

Framtiden alltså. Då gäller det, om man ska tro Suzanne Osten i ett seminarium om just framtidens film, att ta makten över produktionsmedlen. Och för ett nyss förflutet så uppmanar jag alla att se Waad al-Kateabs och Edward Watts otroligt starka krigsdokumentär Till min dotter, filmad i Aleppos vardag under såväl revolution som belägring. ”Vi upplevde våra första granatattacker tillsammans. Men också våra första förluster”, säger Waad al-Kateab i en voice over. ”Vi får tacka Bashar al-Assad för att han låter oss göra allt från grunden.” I filmen skojar folk om ”dagens belägring” och ”vilken är din favoritbomb”. Här kommer barn in till sjukhuset med sin lillebror. Ett barn dör. Ett annat föds. Till vilken värld? Till vilket helvete?

Världen såg, säger Waad al-Kateab, vars filmer hade miljoner views under hela belägringen. Men ingen gjorde något.

Det är en film som lämnar mig mållös.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.