Här vill man hålla idén om den skandinaviska samhällsutopin intakt

KOLUMNISTER

PARIS. Jag satt på en parkbänk med en svensk väninna i Luxemburgträdgårdarna i Paris häromdagen när en välklädd man i nittioårsåldern kom fram och började prata. Vi satt tydligen på hans favoritplats, rakt framför den vackra kastanjen, i skugga från den glödande eftermiddagssolen och vad söta vi var förresten, varifrån kom vi?

– Jaså Sverige. Ja, snart finns det inte några blonda svenskor som ni kvar längre, förkunnade vår självutnämnde samtalspartner.

– Vad menar du? frågade jag, trots en viss föraning om vart han ville komma.

– Om ni fortsätter med galenskapen att släppa in alla de här människorna kommer ni alla vara bruna i framtiden, slog farbrorn fast.

Vi protesterade lite lamt – vad är poängen med att försöka omvända någon som snart ska dö? – innan han önskade oss en fin kväll och gick vidare med oändligt långsamma gammelmanssteg.

Den här typen av flagrant rasideologi – förpackad i en hjärtformad ask av sexism – är lyckligtvis ganska ovanlig i Frankrike. Men att det finns, också i den generation som upplevt den tyska ockupationen, är alldeles uppenbart. Fransk högerextremism är inte sällan en äldre distingerad herre med hatt.

Foto: CAROLINA BYRMO

Inför riksdagsvalet på söndag frågar sig franska medier något yrvaket hur det kommer sig att ett högerextremt parti med nynazistiska rötter blivit en maktfaktor inom svensk politik. 

Förklaringsmodellerna varierar efter politisk färg: det är flyktingströmmarna, globaliseringen och de ökande ekonomiska klyftorna i den inte längre så svenska modellen.

Och visst har också uppmärksamma fransmäns Sverigebild fått en törn de senaste åren. Min svärmor, kulturarbetare i förorten och själv barn till en av alla de migranter som kom till Frankrike från kolonierna i mitten av förra seklet, följde noggrant den svenska helomvändningen i flyktingmottagandet häromåret. När regeringen parkerat på EU:s miniminivå och förklarade att Sverige inte skulle erbjuda några ”svängdörrar” i migrationspolitiken beklagade hon sig och sa:
– Ni håller på att förstöra ert goda rykte.

Dagsaktuella kommentarer om svensk politik tillhör nu inte vanligheterna i franska medier över huvud taget. Medan både brittiska tabloider och amerikanska presidenter systematiskt målar upp det svenska experimentet som ett säkert steg mot undergången, förknippar fransmännen fortfarande Sverige med idel progressiva, om än något präktiga, signalord: Funktionalitet och modernitet. Klimatmedvetenhet, sexuell frihet och välfärd. Ett föregångsland, kort och gott.

Både den förra och den sittande regeringen har lyckosamt använt Sverige som modell för att sälja in politiska reformer. Inte ens i den franska radikalhögerns kommunikation är det svenska skräckexemplet särskilt centralt. Den dystopiska bilden vill liksom inte sätta sig.
Det finns förstås inga strategiska skäl att skrämma med nordeuropeisk mångkultur i ett av de mest etniskt blandade länderna i Europa. 

Och någonstans vill man kanske hålla idén om den skandinaviska samhällsutopin – och de blonda svenskorna – intakt. Av rent sentimentala skäl, om inte annat.

Vilket parti tycker mest som du? Gör Aftonbladets valkompass här!

Gör Sveriges bästa valkompass 00:25
ARTIKELN HANDLAR OM