Storartad surrealism i Lammungarnas fest

avAmelie Björck

Susanne Ostens avsked från Unga Klara får ovationer

”Lammungarnas fest” på Unga Klara.

Mångalenskap har jag hört talas om, men snögalenskap? Efter en kväll i konstnären, novellisten, pjäsförfattaren och hästälskaren Leonora Carringtons föreställningsvärld vet jag vad det är.

Hennes värld, liksom många av hennes surrealistsystrars, är full av kvinnodjur. Här: kvinnodjur som flyr genom öppna slottsfönster till ett landskap av snö och lammblod, där den underbara varulven väntar. Kvinnor som riktar sitt begär bort från den fantasilöse tvångsmaken. Kvinnor som bryter Fallos makt för att kåta och blodtörstiga förena sig med vargmannen och drömma arktiska och anarkistiska drömmar med honom.

Lammungarnas fest (1940) är en sadistisk och helt fantastisk text. Elfriede Jelinek har gjort operalibretto av den, och att ­Erik Uddenberg och Suzanne Osten som med detta utropstecken lämnar Unga Klara spårat upp den känns fullkomligt rätt. De vet hur man försätter publiken i ett tillstånd av teater, där ingen längre rynkar pannan när en kvinna monologiserar med huvudet inne i en kanariefågelbur.

Det är förresten Leonora ­Carrington (Ulrika Nilsson) själv som gör det i en av sina ­inhopp. Annars gör hon mest ett slags Prospero som trollar fram och testar sin fantasi. Eller läser högt ur scenanvisningen.

De intressantaste karaktärerna i den här pjäsen är i djurblivande. Ofta rör de sig fram-och-åter mellan inner beast (hund, häst, fågel) och civiliserad polityr, flera gånger inom en och samma replik. Maria Sundbom är ett fenomen som slottets gamla Fru Kött, i hudrosa ­shabby chic, vars mänskliga skäll på son och sonhustru ibland övergår i gnaffsande hundskäll. Liderligt parar hon sig sen med hunden Harry.

Om intrigen i viss mån liknar en gotisk varulvsberättelse, där skönheten (unga slottsfrun) ­söker, får och förlorar sitt älskade monster, har detaljerna ­desto större originalitet. Dessa plockar Unga Klara upp med ­alla medel: spelets (oerhört), scenografins (rötterna i taket = vi är i en underjordisk dröm), maskens (spökig), musikens (levande, expressiv).

När en uppdykande ex-fru ­beskrivs med orden ”hennes mun är som en flygande fiskmås” turneras det i Malin Cederbladhs plötsligt skriande mås-fasett och i Katarina Bonneviers kongeniala fiskfjällscape. Allt sitter.

Ensemblen lotsar publiken från rum till rum genom en ­mardröm full av lust och groteskeri. Så väldigt mycket och så många (alla!) skulle förtjäna att nämnas. Omsorg hela vägen från entréns huggtands­godis till slutet: ­Ovationer.