Så bra var Iron Maidens turnépremiär – betyg låt för låt

FOTOGRAF: Robin Roots/Õhtuleht


TALLINN. Det unika mötet mellan Iron Maiden och den estländska publiken blir en oväntat sval affär.

Turnépremiären av ”Legacy of the beast” dras ned av en häpnadsväckande hämmad publik och blir inte riktigt den religiösa upplevelse jag hade förväntat mig på förhand.



Under sin drygt 40-åriga karriär har Iron Maiden blivit en heavy metal-institution som sträcker sig långt bortom musikens sfär.

Fans lever och andas Iron Maidens musik. Och för många har tygmärkesvästen som stolt proklamerar kärleken till bandet blivit en del av huden – och möjligen även DNA:t.

För att göda den ständigt hungriga skaran fans – och säkra pensionen – har gruppen även tagit sig in i mobilspelens värld.

Bland annat med det ambitiösa spelet ”Legacy of the beast” – och tillhörande serieböcker med samma namn – där maskoten Eddie fajtas mot diverse antagonister i miljöer som har inspirerats av bandets musik, scenbyggen och skivomslag.

Samma koncept ramar in turnén och kvällens turnépremiär i estländska Tallinn.

På scenen varvas flera Iron Maiden-världar som symboliserar olika epoker i karriären.

Übermäktigt scenbygge

Ett kolossalt stort krigsflygplan svävar över bandet till tonerna av andra världskriget-dängan ”Aces high”. En lika enorm bevingad Ikarus omfamnar scenen under ”Flight of Icarus”. Och när publikfriaren ”The trooper” strömmar ut ur högtalarna äntrar soldat-Eddie scenen för att fäktas med frontmannen Bruce Dickinson.

Det übermäktiga scenbygget matchas av en hitkavalkad till låtlista med särskilt fokus på bandets låtskatter från 80-talet.

Till publikens stora förtjusning. Givetvis. För det är just supersäkra kort som ”Number of the beast”, ”Hallowed be thy name” och ”Run to the hills” som framkallar allsång som överröstar Dickinsons starka, om än stundtals ansträngda, pipa.

Men majoriteten av låtarna får tyvärr inte den uppmärksamhet de förtjänar. Den estländska publiken, som inte bevittnat bandet på hemmaplan på 18 år(!), är uppseendeväckande hämmad.

En Iron Maiden-konsert brukar vanligtvis låta och kännas som ett religiöst väckelsemöte. Men under större delen av spelningen är publiken knappt hörbar.

Knappt vid liv ens. Mina grannar till vänster lämnar arenan halvvägs in i konserten (helt oförståeligt) och flera personer runt omkring mig gäspar och ser ut att somna vilken sekund som helst (ännu mer oförståeligt).

På väg till Sverige

Det trots den omväxlande låtlistan, det hyfsade ljudet och samtliga bandmedlemmars mer än stabila insatser.

Gitarrtrion Murray, Gers och Smith står till exempel för magiskt bra solon, medan Dickinson dansar, sparkar, hoppar och leker med rekvisita som aldrig förr.

Iron Maiden får därför inte den mäktiga turnépremiär som deras framträdande förtjänar.

”Legacy of the beast” är trots det en nostalgisk best till turnépaket, som nästa helg intar vår huvudstad.

Då hoppas jag att bandet får upprättelse.

Fotnot: Iron Maiden spelar på Tele2 Arena i Stockholm fredag 1 juni och på Sweden Rock Festival torsdag 7 juni.


BETYG LÅT FÖR LÅT

1. Aces high

Öppningsspåret på ”Powerslave” fungerar även utmärkt som start live. Ett gigantiskt rekvisitaflygplan svävar dessutom över bandet. Skitfräckt ju!

2. Where eagles dare

Publiken är märkbart sömning och det svajande ljudet gör det svårt att urskilja orden som strömmar ut ur Bruce Dickinsons mun. Synd på en så bra låt.

3. 2 minutes to midnight

Adrian Smith fullkomligen glänser under sitt gitarrsolo.

4. The clansman

Dickinson är redan genomblöt av dans och diverse hålligång. Detsamma går dock inte att säga om publiken som inte riktigt bjuder till under denna liveraritet från Blaze Bayley-eran.

5. The Trooper

Nu vaknar estländarna, vilket känns tämligen förutsägbart. Dickinson är så exalterad att han sjunger aningen för fort. Tur att han får avreagera sig genom att fäktas med en gigantisk soldat-Eddie.

6. Revelations

Scenen ser passande nog ut som insidan av en kyrka – vilken uppenbarelse! Tyvärr blir balladaktiga ”Revelations” något av ett sömnpiller direkt efter ”The trooper”, vilket förstås är helt oförtjänt.

7. For the greater good of God

En överraskning från ”A matter of life and death” som publiken inte verkar känna igen – förutom den entusiastiska skaran längst fram vid kravallstaketet.

8. The Wicker man
Den välbekanta frasen ”Your time will come!” ekar inne i Saku Suurhall. Mäktig allsång.

9. Sign of the cross

Läckra basgångar signerade den eminente Steve Harris förför mitt hörselsinne.

10. Flight of Icarus
Lagom till denna välkomna skräll faller ljudet ordentligt på plats.

11. Fear of the dark

Ett gåshudsframkallande jubel uppstår när de första tonerna till låten blir hörbara. Gåshuden sitter i låten ut, mycket tack för det fantastiska gitarrljudet.

12. Number of the beast

Maken till mäktigt trumlir, Nicko McBrain!

13. Iron Maiden

En välbekant avslutningslåt, som i kväll sitter som ett smäck.

Extranummer

14. The evil that men do

Kommer inte till sin rätt som första extranummer.

15. Hallowed be thy name

Steve Harris och Janick Gers hoppar i takt vid flera tillfällen, vilket är oerhört sött. I övrigt är framförandet av denna hitlåt fenomenalt bra.

16. Run to the hills

Kvällen rundas av lika maffigt som den inleddes.

avSofia Bergström

ARTIKELN HANDLAR OM

Hårdrock