Fel men på fel sätt

Av: Claes Wahlin

Publicerad:
Uppdaterad:

TEATER

Claes Wahlin ser skådespelare fjättrade av regin på Stockholms stadsteater

Yvonne Lombard i ”Farmor och vår herre”.
Foto: Markus Gårder
Yvonne Lombard i ”Farmor och vår herre”.

Tolkning av klassiker kräver att man tänker brett. Hänsyn till verkets ursprungliga sammanhang måste balanseras mot vad nutiden finner intressant. Hjalmar Bergmans Farmor och vår herre skildrar en tid och en människa ur två perspektiv. Först Farmors, som i samtal med gud ser sitt liv som ingift i den borckska borgerligheten, sedan hur hennes om­givande familj ser på henne.

Hon har gjort en klassresa, men hon har också blivit en maktmänniska som dompterat man och barn och framför allt barnbarnet Nathan. Bergman förenar kritik med sympati, samtidigt som ett samhälle i förvandling speglas i romanen.

På Stockholms stadsteater märks föga av de mer psykologiska och sociala dimensionerna från romanen. I stället, om jag har förstått dessa tre trista timmar rätt, vill man visa hur fel allt har blivit för klassresenären farmor Agnes. Här är allt fel, lite som skamvrån är ett byggfel i huset. Kläderna fel (ett slags färggranna batikdetaljer skär mot de i övrigt korrekt skurna plaggen), musiken fel, dansen vid festerna fel och relationerna mellan rollfigurerna är heller ­inte de rätta. Stela, lite som fumligt skötta marionetter rör sig farmor Agnes barn i Sören ­Brunes suggestiva, genom­brutna tvåvåningshus.

Jag förmodar att detta sneda perspektiv ska visa ett slags lojalitet med Agnes, hur fel allt blir. På regissörens papper ser det nog rätt ut. På scenen är det fel på helt fel sätt. Yvonne ­Lombard tvingas i första akten berätta, som läste hon högt ur romanen. De få gestaltade scenerna är inte bara för få, de är också stela. Ensemblen består av en rad utmärkta skådespelare, men regin håller allt på avstånd.

Meta Velanders Emma (husan) och Matilda Ragnerstams ­Agnes som ung, är de som bäst skapar ett liv som når ut över scenkanten. Tyvärr utnyttjas inte tidsskiftena särskilt väl; den unga Agnes får mest hänga kring i bakgrunden, osäkert ­varför. Inget ont om de andra, Shanti Roneys Nathan, Christer Fants Axel, eller Maria Salomaas (i flera roller), gör alla vad de kan. Men det hjälper inte. De är fjättrade av regin. Efter paus, som utspelas under en, enda dag, slipper vi i alla fall berättandet. Likväl är tempot sävligt, spelet stumt, dumt.

Publicerad:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.