Brå:s öppning – skulle bara bekräfta det vi vet

Inget ger en genomsnittlig ledarskribent så högt blodtryck som experter som är oförskämda nog att inte bekräfta dennes verklighetsuppfattning.

Reaktionerna i veckan över den nationella trygghetsundersökningen är det senaste exemplet på denna excentriska åkomma.

Sedan 2006 mäter Brå, Brottsförebyggande rådet, allmänhetens utsatthet för brott, otrygghet samt förtroende för rättsväsendet.

Årets undersökning presenterades i måndags och innehåller statistik som är både glädjande och nedslående.

Den som står ut med hatmejl och spott och spe i sociala medier kan ställa frågor till den rådande systemkollapsstämningen, exempelvis genom att påpeka att folks oro för brottsligheten i samhället har sjunkit något.

Noterbart är även att andelen personer som känner mycket eller ganska stort förtroende för polisen har ökat från 42 till 49 procent. Det är glädjande, då ett samhälle där befolkningen på goda eller mindre goda grunder inte litat på polisen är ett samhälle som inte mår bra.

Men det som verkligen sticker ut i undersökningen är sexualbrotten. 6,4 procent av kvinnorna i åldrarna 16-84 uppger att de utsattes för ett sexbrott år 2017. Det är en fyrdubbling sedan 2012.

Bland de unga är siffrorna ännu högre. Var tredje kvinna mellan 16 och 24 säger att de drabbades i fjol.

Foto: Foto: Heiko Junge / Scanpix
Aftonbladets Oisín Cantwell om Brottsförebyggande rådets trygghetsmätning

Vad beror utvecklingen på? De sakkunniga saknar tvärsäkra svar. Kriminologen Nina Rung tycker dock att det är en "positiv utveckling" att fler kvinnor talar öppet om vad de utsätts för. Stina Holmberg, enhetschef på Brå, är inne på någonting liknande. Hon ser siffrorna som ett utslag av "empowerment av kvinnor".

Dessa försök till förklaringar har i dagarna underkänts i ledartexter som i mästrande ordalag blandar in invandring.

Expressens ledarsida finner Rungs och Holmbergs svar "märkliga" och Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundsson påpekar missnöjt att ingen skulle komma på tanken att hävda att den minskade utsattheten för bilinbrott beror på en attitydförändring hos brottsoffer.

(För övrigt en mindre lyckad jämförelse. För att få ut pengar från försäkringsbolaget efter bilinbrott krävs polisanmälan. Anmälningsbenägenheten är med andra ord mycket hög och sambandet mellan nedgång i brottskategorin och teknisk utveckling i fordonsindustrin uppenbar.)

Men tänk om experterna är rätt ute? Tänk om de senaste årens debatt faktiskt har lett till ökad medvetenhet? En större vilja att berätta?

Att resonera i sådana banor är sannerligen inte samma sak som att bagatellisera problemet.

För att ett problem existerar råder det ingen tvekan om. Fler människor än vad som bor i Uppsala, Sveriges fjärde största stad, utsattes för sexualbrott i fjol.

Vi ska komma ihåg att detta är en brottskategori som omfattar allt från ofredanden till överfallsvåldtäkter, men siffrorna är icke desto mindre förskräckande.

BRÅ öppnade tidigare i år för att göra en studie som undersöker samband mellan kriminalitet å ena sidan och härkomst och migration å andra sidan.

En sådan undersökning kommer i och för sig inte att åstadkomma särskilt mycket mer än att bekräfta någonting vi redan vet, nämligen att invandrare är överrepresenterade i brottslighet.

Men den skulle möjligen tillfälligt lugna de ledarskribenter som finner alla andra förklaringar än invandring oacceptabla.

avOisin Cantwell

ARTIKELN HANDLAR OM