Mejla

Kristoffer Bergström

Hördudu Sonja, du var fantastisk

Men skiddrottningen hade inte gillat den här texten

Publicerad:
Uppdaterad:

Låt oss aldrig glömma Sonja Edström-Ruthström.

Men lika viktigt är att vi slutar säga Olympic Winter Games.

Det heter olympiska vintergrejset.

Sonja Edström-Ruthström hade inte tyckt om den här texten, för den handlar om henne.

Den är ett försök att fånga hennes storhet (vilken hon var den första att förminska), hennes rättvisepatos (vilket hon helst hade tonat ner) och hennes envetna tjurighet (vilken hon var stolt över).

I går dog vår 89-åriga drottning.

Hon drog på trälaggen, de hon förvarat i garaget sedan 60–talet, och satte av på en tur till andra sidan för att umgås med Sixten, Assar och Mora-Nisse. Många andra i hennes paritet har inte funnits.

OS-guldet 1960 skrev in Sonja Edström-Ruthström för evigt i historieböckerna.
OS-guldet 1960 skrev in Sonja Edström-Ruthström för evigt i historieböckerna.

Lärde sig utför av dansen

Svensk idrott har Sonja Edström-Ruthström att tacka för så mycket. Hon tog vår första VM- och OS-medalj i längdskidor på damsidan. Hon var med i det första svenska damlag som vann OS-guld och först i världen att ta hem de tre storloppen i Lahtis, Falun och Holmenkollen samma vinter. Meritlistan hade varit digrare om kvinnor bara tillåtits tävla mer, om de åtnjutit tillnärmelsevis så mycket ära och pengar som männen.

Jag besökte henne i Luleå härom vintern. Hon bjöd på vetekrans och svängde på höfterna för att demonstrera hur dansen hade förfinat hennes teknik i utförslöporna.

Om sina kvinnliga kollegor hade hon bara varma ord. Hon beundrade Toini och Kalla och i princip vilken junior som helst som kom på tal, men sina egna prestationer var det knappt lönt att rekapitulera.

Foto: Foto: SIMON ELIASSON
Sonja Edström-Ruthström i sitt hem i Luleå.

Muskulös och frispråkig

Jag pekade på OS-guldet från 1960 som glimmade i prisskåpet.

– Olympiska vintergrejset, sa hon och viftade mot en osynlig fluga, som för att be mig byta ämne, det där var väl inget?

I tamburen, efter två timmars intervju och fika, undrade jag om hon ville ha en tidning skickad till brevlådan för att spara.

Ny osynlig fluga.

– Ni kan publicera efter att jag gått bort så slipper jag läsa.

Sonja Edström-Ruthström var sjätte barnet i ett fattigt hem. Hon växte upp till en muskulös och frispråkig kvinna, rentav stöddig när det krävdes. Hördudu, sa hon till de män som ställde sig i vägen. Till vallarna som prioriterade herråkarna på OS, till Sixten Jernberg som bad henne dra åt helvete, till Mora-Nisse Karlsson som inte tillät kvinnor i Vasaloppet. Hördudu Hyland!

Efter tolv SM-guld och tre OS-medaljer fick hon barn 1961 och sedan återhämtade sig aldrig karriären, så hon slutade elitsatsa och nöjde sig med ett stilla liv med jobb på lasarettet.

1 av 3 | Foto: SysAdmin

Hoppas Aftonbladet inte når dit

I de norrbottniska hemtrakterna har Sonja alltid setts som en ikon, men på riksnivå har hon fallit i oförtjänt glömska. Min intervju, som jag än i dag inte vet om den var ett övertramp, var ett försök att återupprätta hennes ära. Att påminna om hennes meriter, men också att skildra den självutplånande ödmjukhet hon fostrats till, troligen till följd av de trånga ramar som en olympisk mästare av fel kön behövde vistas inom i mitten av 1900-talet.

Jag hade hoppats följa upp med en skidtur när pandemin släppt greppet. Nu blir det inte så, för Sonja Edström-Ruthström har lämnat Luleå och begett sig till sin hedersplats i skidhimlen.

Och bästa Sonja.

Jag hoppas att de har spårat brett i molnen så att dina breda lagg får plats. Och jag hoppas att Aftonbladet inte når dit där du befinner dig, för du kommer inte att gilla det här:

Hördudu, du var fantastisk.

Av: Kristoffer Bergström

Publicerad:

LÄS VIDARE

ÄMNEN I ARTIKELN