Mejla

Kristofer Andersson

Det är inte en frisyr – det är ett vapen i kulturkriget

David Bowie visste att hår och skosnören kan säga något viktigt

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Francis Whatelys BBC-dokumentär David Bowie: The last five years tecknar Bowies sista levnadsår. Med pincett skapar artisten sitt eftermäle: det rekviem som utgör albumen The next day och Blackstar. Han får frågan om hur han vill bli ihågkommen.

”Jag vill att folk ska tycka att jag hade bra frisyrer.”

En livsinställning som bottnar i Brixton-sonens uppväxt i mitten av förra seklet; i modsens lära om att hår och skosnören säger något viktigt om en människa. Det var på den tiden.

Det har kommit till min kännedom att det finns läsare som inte godkänner min klippning. En twittrare undrar om den här ”aningens mer gayiga kopian av Jim Carrey i ”Dum och dummare” är den mest urblåsta kukskallen på Aftonbladet”. En annan grunnar på om ”hen sitter ned och pissar” eftersom jag har en ”fitt-frisyr”. En tredje menar att jag har Aspergers. En fjärde: ”marxist i pottfrisyr!”

Ad infinitum.

David Bowie förstod subkulturella koder. I hans spår följer folk som inte fattar något alls. Det kallsinne inför kultur som präglat 10-talet gör sig påmint. Nyfikenhet och lust har ersatts av ordning på torpet och alla hästar hemma. Idealet är apatiska ståkissare.

En fusion av konservatism och trivsellängtan slår ut det subversivas luftfickor. Modeindustrin skyfflar samtliga alternativ till majoriteten rätt in i ugnen. Brommapojkarna, snarare än Husbyflickorna, definierar oss. Livets slutpunkt är en villa i Gamla Enskede där enbart Netflix och tvåsamhet accepteras.

Därför bad jag att bli klippt som ”en polsk pojkhora” – en mikroskopisk motståndshandling. ”Polsk” ska läsas som jakten efter något sant, på samma vis som black metal-band hyllar soundet på polska metalkassetter. Frisyren refererar till 90-talets acid house-våg, liksom det erotiska konstmagasinet Paradis. Luggen är en hommage till designern Gosha Rubchinsky och skejtaren Tolia Titaevs medvetet decimerade klädmärke Rassvet. För ett par år sedan hade Rubchinsky chans på världsherravälde, men istället sjappade han från krav på börsnotering och avkastning.

Rassvet betyder gryning. Grådask råder. För första gången på ett sekel växer en generation upp vars föräldrar aldrig varit någonting annat än tråkiga. Liksom sina päron begriper de inte mer än den allra minsta gemensamma nämnare: Klipp dig! Sjas med humor och sex! Kväv konst och framåtrörelse. Men det betyder att helt vanliga ting åter äger kraft. Som min uppenbarligen kontroversiella frippa.

Kära läsare: Drapera dig inte i den här stundens tecken. Sträck dig bort från mitten. Ett trist liv är noll värt. Även du kan se ut som att du har sekret i håret.

avKristofer Andersson

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM