Varför tog van Gogh så många selfies?

Av: Malin Wollin

Publicerad:

KOLUMNISTER

Den 29 juli 1890 dör Vincent van Gogh, skjuten av sig själv, eller möjligen några ungdomar, som han sedan, eventuellt, skyddar genom att ta på sig skulden. 

Om man begår självmord med skjutvapen, skjuter man sig då i bröstet? 

Kanske gjorde Vincent det, kanske ville han att det skulle ta en stund. Lidandet, det långdragna, synonymt med konsten han ägnade sig åt. 

Döden är bara en av alla aspekter som är tragisk med Vincent. 

Scenen där ungdomarna uppvisningshånglar med tjejer för att han ska må extra dåligt överskuggar döden och depressionen och allt. (”Van Gogh: The Life”)

Hundra och några år senare är han aktuell genom en film om hans liv, en utställning i Paris och en världsturnerande upplevelse som för ett par dagar sedan kom till staden där jag bor. 

Visst har man alltid haft en svag punkt någonstans i känslocentrat för den där raka hakan och de utmärglade kinderna? 

Den stackars plågade mannen. Varför var han tvungen att må så dåligt när allt han skapade var så vackert? Varför var inte tillvaron solgul som fälten? 

Kunde det inte få räcka med den oändliga stjärnhimlen som han anade att han var en del av men inte visste hur och varför.  

Jag vill sitta på hans ”Terrasse du café le soir”, jag vill vandra ledigt (ej arbeta framåtböjd) en stund på hans fält, jag vill vara med på allt, utom örat, mentalsjukhuset och det våldsamma slutet. 

Vi sitter där, jag och min vän, på en kubformad bänk i Kalmar slott, framför projektioner av van Goghs verk. 

När jag tappat räkningen på hur många avbildningar med många gula stänk längs den stränga näsroten vi sett vänder jag mig till min vän och frågar:

”Om du var konstnär och kunde måla vad som helst i hela världen, skulle du måla av dig själv då?”

”Men Gud ja”, svarar hon.

Dagens selfies, så förlöjligade. 

Vincents självporträtt, aktningsvärda. 

Vem hade Vincent van Gogh varit om han levt i dag? 

Att tänka tidshoppstankar är det otäckaste jag vet, men jag kan inte låta bli. 

När Vincent var ung var han inte viktig. Han var en loser som tog jättemånga selfies. 

Målade han dem för att vi skulle förstå vem han var?

Allting blir så vackert och värdigt med tiden. Allting blir större. Allt som är nutida känns så fjösigt. När tillräckligt lång tid har gått överglänser dåtiden allting som framtiden påbjuder. 

Det är så jobbigt att vi bara är stoff, putande selfieläppar nu, komplexa och respektabla sen. 

Kanske var det detta han tänkte på medan han målade ännu en selfie med gult på näsan. 

En vacker dag ska vi alla titta på våra selfies och tänka att vi gillar allt vi ser. 

Och hundra år senare ska vi vara mer värda än vi var då. 


Det goda samtalet

 Ni glömmer väl inte bort att alltid lyssna på Söndagsintervjun i P1? 
Den senaste tiden har Martin Wicklin briljerat (mer än vanligt) i och med mötena med till exempel Kerstin Ekman och Kjell Bergqvist. 

Den goda samtiden

Och när vi ändå pratar om Kjell Bergqvist: Medan så många män stagnerar i åsikter och synsätt runt de sextio, är det då inte underbart att se en man som med åren blir mer fri i sinnet och på så sätt kan förhålla sig till den tid han lever i?  Jo.  

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN