Det finns människor i Sverige som inte har råd med bussen

MALIN WOLLIN om en missriktad oro för arbetarklassen

Första gången jag retade mig på företeelsen ”skydda arbetarklassen från medelklassens aningslösa tyckande” inträffade i samband med en ledare för något år sedan.

Då gällde det Thailandsresorna. För när medelklassen tyckte att det hade flygskammats för mycket så vände sig medelklassen mot sig själv och hävdade att den var osolidarisk och saknade insikt.

 

Foto: GETTY
Malin Wollin skriver om en medelklass, allt för ivrig att försvara arbetarklassens semester.

För nu när den stackars arbetarklassfamiljen äntligen hade råd att resa till solen, att bjuda sina obemedlade barn på charter, då stod medelklassen där och sa att det var fult. Trots att det var medelklassen själv som uppfann semester i Sydostasien.

Jag minns att jag tänkte:

Det finns människor i Sverige som inte kan peka ut Thailand på en karta, som inte har råd med bussen in till stan.

Men allt lugnade ner sig, jag likaså. Den välmående medelklassen fick något annat att tänka på, något som gjorde att behovet att tycka synd om människor som äger sin egen bostad, har två bilar och köper julklappar för flera tusen till sina barn, men som har det lite lite sämre än den välmående medelklassen, ebbade ut.

 

Sen kom kläderna. Företeelsen att åka till ett köpcenter på helgerna och köpa drösvis med billiga kläder som man sedan aldrig använder, blev skamligt.
Det blev fult att handla fast fashion.

Och efter en försvinnande liten stund klev någon från den välmående medelklassen fram, drog en ej efterfrågad lans för arbetarklassen och röt ”Nu när arbetarklassen äntligen har råd att köpa arton illa sydda småtröjor med Disneytryck till sina barn så ska de känna skam?”

Och jag tänkte:

Det finns människor i Sverige som är så fattiga att de inte har råd att fönstershoppa.

Men motreaktionen på dem som reagerade på Ullaredsrörelsen kom av sig den också.

 

Och så i söndags, då var det nästan dags igen.

Och nu gällde det mobiltelefonen.

Med min kaffe och min filmjölk satte jag mig för att njuta av veckomagasinet Godmorgon, världen! i P1.

Programmet avhandlade mobilberoendet och det faktum att allt fler tar semester från sin smartphone. Det var mycket intressant, bland annat om hur mobilens appar är utformade så att vi inte ska kunna slita oss. Men också en liten varning om att det finns en risk att smartphoneanvändning blir ansett som något fult.

 

Och nu lurar den som fetgäddan i vassen: Ledaren som fördömer att de som äntligen har fått råd att köpa en smartphone ska känna att det är fult att använda den.

Och jag tänker:

Det finns de som inte har råd med att ringa hem.

Och jag tänker:

Arbetarklassen kan utkämpa sina egna slag.


TRÖST: Sommaren har varit lagom lång, lagom het och väldigt fin på många sätt. Så nu känns det lite ledsamt och tomt…

 

HÖST: … att de har avslöjat vem sommarskuggan är.

avMalin Wollin

ARTIKELN HANDLAR OM