Stora gester i finrummet

avUlrika Stahre

Ulrika Stahre ser en utställning som är roligast i källaren

Foto: DAN KULLBERG
Cajsa von Zeipel ”Runkballe”, 2012, på Sven-Harrys konstmuseum.

När en ”passionerad konstsamlare” står bakom en utställning som vill säga något om samtidskonsten drar åtminstone jag öronen lite närmare huvudet. När samlaren i fråga, Michael Elmenbeck, lägger ut texten om det som aldrig syns, de nya trenderna, och sedan presenterar en utställning med många säkra kort – då är öronen inte bara nära huvudet utan snarare bakåt.

Swedish art, now är en oförarglig, sympatisk liten utställning, maskerad till revolt. Den är en grupput­ställning med etablerade, yngre, svenska konstnärer som representerar ”samtiden”. I kraft av sina karriärer och sin kommersiella potential.

Eller vad sägs om Klara Lidén, Nathalie Djurberg, Lina Selander, Andreas Eriksson, Cajsa von Zeipel? De är konstnärer som visas regelbundet, flera av dem har haft de där utställningarna på Moderna museet som konstnärer, enligt Elmenbeck, drömde om förr i tiden men inte nu längre.

”Swedish art, now” är en mycket samtida utställning eftersom den är så scenografisk. Den fina variationen mellan rummen, som är styrkan på Sven-Harrys, utnyttjas mycket bra. De stora salarna kan härbärgera de mer monumentala verken, medan trapphuset och de mindre rummen görs mer intima.

Det är det intima som för övrigt fungerar bäst, mest uppseendeväckande förstås när Cajsa von Zeipels arroganta och kolossala ton­åringar eller unga vuxna tar över och faktiskt skändar Sven Harrys privatvåning. Här runkas det till den konst som funnits på plats, en lite väl övertydlig bild av vad Swedish art, now tycker sig vara: en sats i etablissemangets öga. Den scenografiska tendensen har nu extrapolerats till en hel scen, där äldre och yngre konst skapar spöklika tableaux ­vivants.

Men längre än till de stora gesterna kommer utställningen inte. Symptomatiskt att det stora glädjeämnet är gömt i källaren: filmerna. Här visas verk av både Meriç Algün Ringborg och Tova Mozard, liksom Altered fates, en film av Sofia Hultén där en containers innehåll fläks ut och växlar innebörd. Absurdistiska scener följer varandra, en kedja av aktioner utan egentlig innebörd men också omöjliga att bortse ifrån. Kaos­teorin möter do it yourself-rörelsen och på något sätt väntar jag mig att ödet, det nya ödet, ska göra skillnad någonstans.

Och så John ­Skoogs fina skildring av platser som spelat andra platser på film. I Shadowland skildras långsamt den ­kaliforniska natur som på film så följsamt kunnat föreställa nästan var som helst i världen.

ARTIKELN HANDLAR OM

Konst