ÅSIKT

”En beläst och tänkande snubblare”

KULTUR

Vad ska man göra?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Sätt på datorn. Gå till Youtube. Skriv in ”Aftonbladet eller Expressen” eller, som sketchen egentligen heter, En Människa Ställd I En Besvärlig Situation.

1 av 2 | Foto: Youtube
Gösta Ekman i Aftonbladet-sketchen

Det är den där lilla scenen där Gösta Ekman, med Tage Danielsson som partner, spelar en man som försöker bestämma sig för vilken kvällstidning han ska köpa. Sex minuter fulländad revydialog.

Den skrevs till Svenska Ords ”Lådan” 1966 och har aldrig överträffats. Att den bara har 87616 visningar på Youtube bådar inte gott för den svenska revykonstens framtid.

Hur spelar Gösta Ekman obeslutsam? Genom att spela en person som hela tiden fattar beslut; motstridiga beslut. Veligheten uttrycks genom hans kamp för att vara självsäker, nonchalant, kamratlig. Rösten åker upp och ner; först när tobakshandlaren hotar med att kalla på hustrun hittar Ekman fram till en absurd, aplik manlighet.

Se den. Se den igen och se på detaljerna.

Mycket i Gösta Ekmans scenpersonlighet handlar om att försöka spela rollen som man, fast man inte är riktigt bekväm i den. Det är lätt att känna igen sig. Skratt föds ur skräck och till vardags är vi mera skraja för att tappa byxorna än för döden.

Gösta Ekman föddes berömd; ”kändis redan som spermie” sa han själv. Hans namne och farfar var Sveriges mest avgudade skådespelare, lätt androgyn som modet föreskrev på tjugotalet. Pappa Hasse, den flyhänte och underskattade regissören, var självutnämnd he-man och ryktbar playboy.

Gösta då? Han visade talang både för bild och musik, hoppade av gymnasiet som sextonåring, blev regiassistent åt pappa och Ingmar Bergman, sprack i proven till Dramatens elevskola men fick fast anställning på Stockholms nyöppnade stadsteater som tjugoettåring, varefter han blev stjärna hos Hasse och Tage och gifte sig med revykungen Karl Gerhards dotter.

Det låter som en rätt hinderfri karriär. Snacka om förspänt.    

Men den obeslutsamme Gösta Ekman bryter beslutsamt en helt egen väg genom skådespelarkonsten. 1964 snubblar han sig igenom rollen som Mahatma Ekman i Gula Hund. Här skapar han själv den rollfigur han varierar under hela sitt yrkesliv: den indiska vishetsläraren som vill vara vän med tingen men tappar eller välter allt omkring sig; senare uppträder han som en blyg kamrer på rullskridskor, en djupt hämmad stackare med ett sällan skådat våldsamt fysiskt utspel.

Oemotståndligt, även om han slog sig sönder och samman.

Snubblaren Gösta Ekman var en beläst, tänkande och radikal socialdemokrat och amnestyaktivist som skickade pengar till FNL och lät stökiga desertörer från Vietnamkriget flytta in i Djursholmsvillan. När den svenska polisen utlyste klappjakt på kurder efter mordet på Olof Palme engagerade Gösta Ekman sig hårt till kurdernas försvar.

Det finns mycket att tillägga om Gösta Ekmans skådespelarkonst. Han spelade både Jean Paul Marat, Karl XII och kommissarie Beck. Han var ständig manlig huvudrollsinnehavare i det sena 70-talets svenska långfilmer och ankare i publiksuccéerna med Jönssonligan. Men jag tycker att vi slår på Youtube igen och ser den figur han skapade själv, koncentratet av Gösta Ekman, han som visar oss vår ängslan och därigenom vår tapperhet: Herr Gunnar Papphammar.

Vi ser ett kort avsnitt, ”Ta säden dit man kommer”:

Papphammar går genom ett sädesfält i hatt och rock och fluga. Han går lugnt och värdigt, ser sig hela tiden omkring.  När han passerar en väg ser vi att han inte har några byxor på sig. Han är naken från midjan och neråt. För att visa att det inte är fusk vrider Gösta Ekman på sig så vi ser hans penis. Så fortsätter han in i nästa sädesfält.

Så går vi alla, genom fälten, genom livet. Vi kämpar för att bibehålla vår värdighet men är innerst inne djupt medvetna om att vi egentligen inte har några byxor på oss.