Bank: Lite trötta spanjorer, lite piggare engelsmän.

Foto: TT
FOTBOLL

Chelsea vidare, Atlético ut, det är höstens melodi som fortsätter:

Lite trötta spanjorer, lite piggare engelsmän.

Tronskifte i fotbollsfabriken?

Äh, låt oss vänta en vinter.

Någon gång förra våren gav Sir Alex Ferguson en intervju där han fick chansen att utveckla sina tankar kring det här med de spanska klubbarnas dunderdominans i europaspelet.

– Framgång är cykliskt, sa han. Just nu är de spanska bäst, det är därför de vinner, men det kommer att förändras.

Det är svårt att ifrågasätta det, eftersom det är så det alltid sett ut och om spelplanen är samma som den alltid varit så är det så det kommer att fortsätta. Tyskland ett par år, Spanien ett par år, England, Italien.

Men nu sitter jag här och ser Chelsea slå ut Atlético Madrid, det är hösten 2017 och efter fem år där Spanien haft fyra gånger fler lag (15) i kvartsfinal än England (4) är fem engelska klubbar på väg att surfa rakt in i slutspelet.

Och spelplanen har förändrats.

England borde kunna ta över fotbollsvärlden och bryta alla former av cykler, åtminstone breddmässigt. Matcherna mellan Chelsea och Atleti representerar det perfekt.

Klubb som chockar

Rent sportsligt är Atlético Madrid den sorts klubb som chockar Barcelona och Real Madrid och vinner ligan, som är ett par sekunder ifrån att bli europamästare. Men de är också en klubb som drar in mindre i tv-pengar än… låt säga Leicester, den fula ankungen som fick alla att gråta av rörelse när de skrällvann Premier League trots att de var så… små.

Så det är så här det borde vara.

Chelsea borde kunna manövrera bort Atleti över ett gruppspel. De borde kunna Conte-kontrollera bort dem i en hemmamatch, spela 5-3-2, packa mitten full, lita på att superstjärnan Eden Hazard trippar runt och torterar Jan Oblak kvällen lång tills det kommer ett mål eller två.

Atleti har klarat sig igenom den här hösten på ren grundkompetens och organisation, men tröttheten har kommit lite tidigare den här säsongen än de tidigare, och någon gång måste det ju bli så för ett Diego Simeone-lag, särskilt om de inte får värva nytt och fräscht.

Griezmann har ifrågasatts (hans gamle rådgivare/extrapappa Eric Olhats sa nyligen att han undrar om inte kärlekshistorien i Madrid är över), och den här gången gled han mest runt och spelade väggspel över hela planen medan Atleti saknade all form av kant- och inläggsspel. Typbild: De rullar runt bollen i två minuter, sedan står Koke och vevar med armarna och letar efter spelare som rör sig någon annanstans, en bit bort.

Chelse kontrollerade, Chelsea kontrade, och Chelsea hade vunnit om det inte vore för att Atleti alltjämt är bäst i världen på det här med målvakter.

Saúl (bäste utespelare) nickade in en hörna, Hazard sköt in en kvittering via Savic, och när allt var över hade alla slarvat bort ett bra läge.

Atleti hade gått vidare om de inte pinsamt nog gjort bort sig mot Karabach två gånger om.

Tronskifte?

Chelsea hade vunnit gruppen om de (Morata mest, Willian värst) sölat bort en handfull superlägen mot Atleti.

Nu kan de ställas mot Barcelona eller Paris i åttondelsfinal, och tuffare än så blir det inte. Men de är med. Det kommer Tottenham, Manchester United, Manchester City och Liverpool också att vara.

Tronskifte?

De engelska klubbarna har överlägsna resurser och möjligheter, de köper in världens bästa tränare och ger dem vad de pekar på, de är mitt i en lärandeprocess vad gäller klubbkonstruktioner och de har fått ett toppskikt (glöm Leicester nu) som blir allt mer cementerat. Matcher mellan topp-fem-klubbar och icke-topp-fem-klubbar i Premier League hittills i höst: 25. Topp-fem-klubbarna har vunnit varenda en.

England har alla redskap som krävs för att hoppa upp på nästa cykel och sprinta iväg.

De ska ju bara överleva vintern också. När Lionel Messi och Cristiano Ronaldo blivit lite för gamla är det den enda uppenbara x-faktor som fortfarande talar mot dem.

Ju bättre fotbollen blir, ju tätare det blir på toppen, desto besvärligare blir det för de engelska klubbarna att kompensera för att de vägrar ta ett uppehåll under de där vintermånaderna då de allra flesta skadorna kommer.

José Mourinho vet hur man vinner fotbollsmatcher (och hanterar svenska backtalanger), Antonio Conte vet hur man organiserar försvar, Jürgen Klopp vet vad fart är, Pep Guardiola vet vad fotboll är och Mauricio Pochettino vet vad projekt är i praktiken.

De är med nu, allihop. De kommer att vara med allt oftare, allt senare, allt längre.

Men så länge som det är tradition med fotboll på annandagen, nyårsdagen och alla dagar däremellan så är det inte säkert att det räcker.