Sunda blondiner och mörka skojare

Författarna Margit Söderholm och Birgit Th. Sparre lyfte fram det ”typiskt svenska”

Reporter: Anneli Jordahl

Publicerad:
”Driver dagg faller regn” från 1943 blev Margit Söderholms genombrott. Den blev film 1946 med Alf Kjellin och Mai Zetterling.
”Driver dagg faller regn” från 1943 blev Margit Söderholms genombrott. Den blev film 1946 med Alf Kjellin och Mai Zetterling.

Vad är svenskhet? Frågan har visat sig vara hopplös att svara på. De politiker som mest högljutt propsar på att immigranter ska kunna rabbla svensk historia tycks anse att de själva inte behöver läsa på. För några år sedan skulle jag besvara frågan om det typiskt svenska så här: En relativ jämlikhet och jämställdhet. Men jämlikheten är på väg att raseras. Numera vet jag inte.

Vad lyfts fram som typiskt svenskt hos författare som Birgit Th. Sparre och Margit Söderholm? Litteraturforskaren Maria Nilson har plöjt igenom sin ungdoms läsupplevelser på vad som värderades i det folkhemska nationsbygget. Söderholm och Sparre var med sina allmogeskildringar och herrgårdsmiljöer omåttligt populära under 30-och 40-talen. De kallas här för middlebrowförfattare, varken finlitterära eller populärkulturella.

En riktig karl är blond, lång, bredaxlad och förstår vidden av att förvalta ”fädernejorden”

De ringaktades ofta av kritikerna, men eftersom böckerna gavs ut på respekterade förlag blev de alltid recenserade i storstadspressen. Läsarna älskade att kliva in i en värld av herrgårdsfröknar och dekadenta grevar som servades av trotjänare som högaktade dem. Nostalgisk läsning för många. Andra lever fortfarande godsägarlivet.

Vilka är idealbilderna? Nilson beskriver hur män och kvinnor gestaltas. Stereotyper förstås. En riktig karl är blond, lång, bredaxlad och förstår vidden av att förvalta ”fädernejorden”.

Det räcker med att någon har bruna ögon för att bli ”en skojare”, vilket man kallade resandefolket eller romer. Deras kvinnor är översexuella fresterskor och männen småkriminella. I Driver dag, faller regn – Margit Söderholms genombrott från 1943 – anklagas den mörkhårige spelemannen för att vara Näcken själv.

Rasismen är legio. I författarnas biografi framkommer att Margit Söderholm under en period i livet hade nazistiska sympatier. Åtråvärda kvinnor är rågblonda och kommer från rekorderliga medelklassfamiljer, rotade i trakten i generationer. Stadskvinnor är ytliga och slösaktiga medan landsbygdens kvinnor är sunda och naturliga.

”Uppkomlingar” är särskilt föraktfullt skildrade och den verkliga överklassen är ofta dekadent. Intet nytt under solen. Landbygdens arbetare är än i dag tokroliga och efterblivna på film och i litteraturen. Och romer tilldelas rollen som kriminella och översexuella även i Birgitta Trotzigs Dykungens dotter från 1985.

Förlagen specialbeställer herrgårdsromaner och både Sparre och Söderholm som led av ekonomiska bekymmer anpassar sig

Själv läste jag aldrig Sparre och Söderholm, men deras tematik går igen i min barndoms dyrkade Kulla-Gulla. Alla mörkhåriga är hotfulla. Det som skiljer Marta Sandwall-Bergström från de övriga två är att Kulla-Gulla gifter sig med socialisten Tomas Torpare. Hos Sparre och Söderholm är arbetarnas agitatorer avskyvärda.

Mest spännande att läsa är korrespondensen. Förlagen specialbeställer herrgårdsromaner och både Sparre och Söderholm som led av ekonomiska bekymmer anpassar sig. ”I år ska det vara ett oäkta barn”, fick Birgit Th. Sparre veta. Hon fick dessutom order om att minimera kulturhistoriska detaljer och miljöbeskrivningar (som hon var skicklig på) och fokusera på de ”romantiska intrigerna”.

Genom läsningen ser jag Jenny Nyströms idylliska tomtar framför mig. Ett typiskt bidrag till föreställningen om ”svenskhet”. Nyströms make var sjuk och hon stod för försörjningen. En begåvad och seriöst syftande konstnär tvingades till estetiskt självmord.

Men populär och älskad blev hon.

Publicerad: