Är förälskad i hur Klüft firar en lyckad prestation

Kristoffer Bergström om avsnitt 2 av Mästarnas mästare 2019

NÖJE

Varken rodnad, ljungeld, porla eller hummelhonung är Sveriges vackraste ord.

Det allra finaste kan höras i Mästarnas mästare:

GuuuUUUh–uh!

Kan man vara förälskad i ett ansiktsuttryck?

Alltså inte i hon som gör det, hon som skrynklar ansiktet på ett särskilt vis, utan i själva uttrycket?

I så fall är jag det.

Två avsnitt in i Mästarnas mästare har jag funnit mig själv innerligt och opassande partisk. Jag hejar på Carolina Klüft i allt. Fast hon har bäst förutsättningar, fast hon vunnit alla stora guld som sjukampare, fast hon är mitt i en lyckad tv-karriär vill jag att hon ska rulla klotet snabbast och räkna lime mest korrekt.


Mina reaktioner går bortom det rationella, det vore väl snyggare att heja på pensionären Kjell Isaksson, men så är det med oss kära. Vi kan inte bena ut beståndsdelarna i förälskelsen.

I Klüft alltså? Nej, i hur hon firar en lyckad prestation.

Efter grenen Situp: två krampknutna händer höjs över huvudet, blicken stirrar åt fyra håll samtidigt, munnen öppnas och fram väller guuuUUUh–uh!

Efter andraplatsen i Stadsvandring: ett lågmält yes, en yvig underarms-handklapp och ett otyglat HUÖ!

Efter utklassningen i Sisyfos: kroppen böjs i en djup bockning, huvudet är nästan mellan knäna. Och så nästa variant av segervrål: det halvkvävda HNNNnnn.


Hon framstår som helt okontrollerad, men också introvert och naken. Det där är inte jubel för kamerorna. Det är inte gester som ska elda upp massorna eller manifestera överlägsenhet gentemot konkurrenterna. Det är bara en atlet som är så fruktansvärt nöjd med sin egen prestation. Som har stridit mot massa inre mörker och smärtor under någon minut och kommit ut på andra sidan stolt som en tupp.

HUÖ på dig, Carro.

Hnn.

Fortsätt, bara fortsätt, du har en storögd supporter som följer varenda knyck i dina ansiktsmuskler.


Till sist ett par ord om en som inte fick fira alls. Tommy Salo förtjänar verkligen inte att ha gått till idrottshistorien som en förlorare. Det är djupt orättvist att hans gärning ska kokas ner till tavlan mot Vitryssland i OS 2002. Jag kan bara komma på två andra svenska idrottare, fotbollsspelaren Staffan Tapper (brände en straff i VM 1974) och skidåkaren Jörgen Brink (sumpade ett givet stafettguld 2003), som behövt se sina livsverk skamfilade av en misslyckad prestation.

Salo var en strålande målvakt, en rapp och sevärd burväktare, en sann mästare.

Men han är alltjämt en av de sämsta deltagarna programserien skådat. 48-åringen var försvagad av sjukdom och chanslös i allt han företog sig. Inte ens de strategiska momenten hade han något att hämta i.

Därför var det plågsamt att se webbprogrammet Mästarkvalet, det som leds av Pernilla Wiberg. Det skulle bli en liten chans till revansch. Det blev Salos lägsta stund på hela säsongen.

avKristoffer Bergström

ARTIKELN HANDLAR OM