”Julefriden hänger inte på en stjärna”

Publicerad:

RELATIONER

Åsa Passanisi bar kaosbördan under hela december

Åsa Passanisi.
Åsa Passanisi.

Nope, jag är ingen julfascist.

Det behöver inte vara på det ena eller andra sättet, knappt ens en gran faktiskt.

Ändå var det jag som stod där och fixade - med allt - under äktenskapet. Inte för att dåvarande maken brydde sig så särskilt mycket om julen - men med tre små barn i huset skulle vi ha julgardiner, pepparkakshus och döttrarnas slöjdprylar upphängda i en glitternedlusad och svindyr silvergran.

Tyckte jag.

Det här förstod inte dåvarande maken. Han satt som alltid i soffan och undrade varför jag sprang fram och tillbaka genom huset med tunnelseende.

– För att ungarna ska få en riktigt jul, för i helv...

Nix, det gick inte in.

Och det gjorde mig skogstokig. För vi var väl ändå två om julen. Eller?

På den tiden såg jag till att kaoset började redan 1 december. Med julkalendrarna. Middagen skulle givetvis anpassas efter tv-kalendern och luckorna fick absolut inte öppnas i förväg - ”det måste VI VUXNA se till”.

Exmaken skakade bara på huvudet:

– Varför måste vi vuxna se till det?

– Jo, för att det bara är jul EN gång om året. Fattar du inte?

I min värld skulle hela december vara som en enda lång och sockersöt Fanny och Alexander-dröm. Ungarna skulle äta gröt till frukost, vara ovanligt snälla och friska, huset såpaskurat och glöggdoftande. Och maken skulle bygga snögubbar med barnen, och så vidare.

Då kände jag mig som en riktigt bra mamma, som tog ansvar.

Men i exmakens värld var det aldrig någon större skillnad på november och december - förutom att hans fru fick något galet i blicken runt månadsskiftet.

I efterhand tror jag att vi hade helt olika uppfattningar om vad julen skulle vara. För mig var det lag att ha julstjärnor i villans alla fönster.

Han hängde motvilligt upp stjärna efter stjärna, utan att förstå varför - medan jag och ungarna bakade pepparkakor och övade­ in ”Nu tändas tusen juleljus” på ukulele.

Det här var som sagt då - under äktenskapet. För många år sen.

Nu är det annorlunda.

Nu vet jag att jule­friden inte hänger på en orange pappersstjärna.

Det kan faktiskt bli rätt bra och mysigt ändå.

Utan stress, rimstugor och dyra julgranar.

Trust me, jorden fortsätter att snurra runt sin axel även om pappan vägrar dra på sig lösskägg och tomteluva på julafton.

Åsas Puss

Julefrid med mina tre ”nästan vuxna” döttrar.

Åsas Pass

Grisfötter, sylta och annat konstigt som folk trycker i sig på julafton.

Publicerad: