Bank: Bara en idiot tror att det inte hänger ihop

SPORTBLADET

ÖSTERSUND. Män bestämmer, män sitter i styrelser, män tjänar pengarna och i media berättar män om mäns tävlingar för män som älskar sina män.

Och män kränker kvinnor.

Bara en idiot tror att det inte hänger ihop.

Jag har citerat henne förut, som av en händelse – eller flera – finns det anledning att göra det igen:

Var rädd/det finns ett mönster.

Katarina Frostenson skrev så, för att det är så det är. Här sitter jag mitt i ett tvärdrag, på en arbetsplats som lyft på locket och i en sportbransch som just gjort samma sak. Aftonbladet spikades upp på väggen som avskräckande exempel häromveckan, nu publicerar DN rapporter från mina kvinnliga kollegor och från de kvinnor jag möter i mitt yrke.

Journalister, idrottare, stormen sveper fram och det sjunger i fönstren. Trakasserier, nedvärderande kommentarer, ifrågasättande av kompetens, tafsande, närmanden, sexism. Moa Hjelmer, som för första gången klarar att stå här ute och berätta om en våldtäkt.

Får slut på argument

Det finns förstås alltid den där falangen som vi kan kalla ”Inte alla vita sydafrikaner mellan 1948 och 1991”, men när #metoo-jordskredet rullat klart genom bransch efter bransch kommer väldigt många struktur-förnekare ha fått slut på argument.

Det finns så många övergrepp, det finns så många berättelser.

Det finns ett mönster.

Ett av dem visar att det sociala tabut kring sexuella trakasserier sträcker sig genom precis alla klasser. Från världens publikt mäktigaste kvinnor (Gwyneth Paltrow, Angelina Jolie) till den osynliga servicepersonalen som städar deras hotellrum – de har både kränkningarna och tystnaden gemensamt.

Nu har de även öppenheten gemensamt, och med den kommer ett ansvar.

Alla pratar om det nu, och det är fantastiskt. Det finns ett egenvärde i att kvinnor inte längre håller tyst, att de känner styrkan i ett nätverk som sträcker sig så oerhört brett och djupt och att de får ett vapen att rikta direkt mot svinerierna de upplevt och upplever.

Det förändrar spelplanen, men det kommer verkligen inte att lösa alla de grundläggande problemen som ligger bakom.

Varför utövar män sexuell makt mot kvinnor?

För att de kan.

Kan bli mäktigast – ändå

För att de har det fysiska, strukturella, ekonomiska, juridiska (ord mot ord) och maktmässiga övertaget. Can we grab them by the pussy? Yes, we can! Vi kan till och med bli mäktigast av alla män i världen trots att dussintals kvinnor vittnar om våra övergrepp.

Den kollektiva kvinnliga resningen som kommer med hashtags-revolterna kommer att spela en viktig roll i det att man (män) kanske inte längre blir lika säkra på att man kan komma undan med vad som helst. De är tusenden, miljontals där ute som gått samman nu för att berätta om sin verklighet.

#Timeout är viktigt på det sättet, för många kommer de här dagarnas berättelseprocesser att fungera som en förlösande slutpunkt på år av smärtsam tystnad.

Men det här är ju bara en diagnos, ett nedtecknande av de allra största sjukdomssymptomen: Så här ser det ut hos oss, även inom den ”demokratiska” idrotten, även inom den ”medvetna” journalistiken, även inom den ”humanistiska” konsten.

De som vill bota patienten har inte ens börjat jobba än, och för att göra det måste vi först förstå den springande punkten.

Att det handlar om makt.

Om kvinnor inte finns med där besluten fattas, om kvinnor inte får samma möjligheter att utöva idrott, om kvinnor tjänar mindre, värderas lägre, om sportredaktionerna blint prioriterar mäns idrottande, om det ständigt sitter sköna grabbar och pratar om andra sköna grabbar i extra sköna grabbsoffor, om så mycket av det vi gör signalerar att idrottens kvinnor är som idrottens män fast liiite mindre värda (och med tuttar)… så kommer väldigt lite någonsin att förändras i grunden.

Sanning och konsekvens

Inte ens de allra mest populära och mäktiga kvinnorna har vågat prata om sina upplevelser förrän nu, på grund av sociala tabun eller rädsla för vad som ska hända om man berättar. Sanning och konsekvens. Inte ens Angelina Jolie, inte ens Anja Pärson.

Det säger allt man behöver veta om arbetet som väntar.

#Metoo är en jordbävning, när den mullrat klart kommer vardagens strävsamma förändringsarbete. Värdegrundsarbetet, medvetenheten, de politiska förändringarna som krävs för att jämna ut spelplanen, de små och stora stegen.

2010 sa Zlatan Ibrahimovic ”kom hem till mig och ta med din syrra, så ska jag visa att jag inte är bög” till en kvinnlig journalist. 2012 sa han ”stick iväg och laga mat” till en annan kvinnlig journalist. I måndags delade han ut sitt allra första Zlatan-stipendium till en organisation som arbetar med jämställdhet och attityder för att utveckla en ny sorts manlig norm.

Förändringar får ha vilka skäl de vill, men de ska till.

De som kommer efter oss måste fan kunna bättre än så här.

Här är branscherna som satt ner foten i #metoo 01:36