Tigger för den förväntade publiken

Amelie Björck är trött på innanför tullarna-perspektivet

avAmelie Björck

Foto: Sören Vilks
Eva Rexed och Alma Huss i ”Tiggarna” på Teater Giljotin.

Det må vara en orättvis utgångspunkt, men jag känner mig ganska färdig med innanför tullarna-­perspektivet i den här pjäsen. Allt tycks handla om just oss som förväntas komma till teatern – hur vi ska hantera våra egna komplexa skamkänslor visavi Dom som inte är här: ”tiggarna” som intar position vid matbutiker och uttags­automater.

”Tiggarna” är aldrig synliga på scen. Mehmet som är den enda rollen med icke-svenska rötter spelas av skärgårdsdoktor­svenska Samuel Fröler. Medvetna val säkert, men jag längtar efter en ­teater som inte diskuterar vi-och-dom-problematiken genom att samtidigt befästa den.

Om vi ändå accepterar premisserna är Mia Törnqvists enaktare inte alls dum eller enögd. Inom en avklarnad struktur ryms både poetiska och absurdistiska moment.

Vi presenteras två par – ett ganska lyckat, ett skrikigt och stukat, och med inbördes släkt- och maktrelationer. Dessa fyra vuxna representerar olika attityder till ”tiggeriproblemet”. Tjänstemannen Mehmet är likgiltig och tänker hellre på det kurdiska lidandet, rektorn Marie bär en skamstress så stor att allt plötsligt brister, ­läraren Classe som själv kämpat sig till nykterhet är förbannad på ”tiggarnas” passivitet, ­undersköterskan Johanna ­(Maries syster) lever för välgörenhet.

Andreas Kundlers uppbrusande Classe är den mest övertygande ­figuren, rasistisk och bitter. Kvinnornas förhållningssätt är originellare framskrivna. Begäret att hjälpa kan vara en perverst personlig affär, som när Eva Rexeds Johanna nästan slingrar sig av åtrå i dagdrömmen om att klä ”sin tiggare” Florian snygg i jeans och T-shirt.

Lika lite självinsikt har Ann-Sofie ­Rases Marie som hängts ut på Facebook som rasist. Hon försökte ge en behövande kvinna pengar, men övermannades av gestens futtighet. ­Kvinnan behövde ju 40 000 för sin sons ögonoperation! I frustrationen att inte kunna hjälpa slog Marie till kvinnan och någon fångade attacken på film. En ­privat systemkollaps följer med total förnekelse som huvudkomponent.

Dramat är skrivet som i feberhettan från brinnande skogar och bilar i för­orten, men det är först när flammorna närmar sig Liljeholmen som det blir allvar. Classes och Johannas lilla dotter blir ett klassiskt sanningssägande vittne i de vuxnas ohållbara spel.

Allt är alltså för sent, grus och aska. Frågan är bara hur dramats svarta spegel ska användas. 

Bringar den nya insikter? Eller bemöter den mest medelklassens självupptagenhet med mer av samma?

ARTIKELN HANDLAR OM