ÅSIKT

Brädade av Åkesson

Sven Anders Johansson: Därför vinner SD när politik blir ett spel

avSven Anders Johansson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: getty images / carolina byrmo
När valrörelsen blir ett tillsynes meningslöst spel vänder sig väljarna till det enda parti som verkar stå utanför, skriver Sven Anders Johansson.

”Politik har blivit lite som schack – för att veta vad din röst, ditt drag, leder till måste du tänka flera steg i förväg och förstå den andra spelaren.” Det konstaterade Susanna Kierkegaard på Aftonbladets ledarsida (28 augusti). Tanken är välbekant. Det är just det synsättet som har genomsyrat den massmediala bevakningen av valrörelsen.

Men om politik har blivit som schack så är det ju inte för att de konflikter, samhällsförändringar, reformbehov, ekonomiska förutsättningar och materiella omständigheter som ordet ”politik” öppnar sig mot på något sätt har försvunnit. Utan för att Kierkegaard och alla andra kommentatorer behandlar politiken som om den vore ett schackspel. ”Kan X tänka sig att stödja en regering ledd av Y?” ”Är en röst på Z indirekt en röst på Å?” ”Vad händer om Ä väljer att bilda regering med stöd av Ö?”


Ja, vad händer? Hela valrörelsen blir ett meningslöst spel – om man nu inte råkar tillhöra kommentariatet självt. Väljarna däremot dras till det parti som förefaller avvika mest från detta inåtvända spel: Sverigedemokraterna. Det må vara ett felaktigt intryck och ett missriktat val, men eftersom så mycket av ”det politiska spelet” under så lång tid har gått ut på att till varje pris hålla dem utanför är det likväl begripligt, rent av rationellt. Det ironiska är att ansträngningarna att manövrera ut SD på så vis leder till att de växer.

När Carsten Jensen i Dagens Nyheter (28 augusti) belyser den svenska situationen med hjälp av den politiska utvecklingen i Danmark får vi tack och lov något annat än spelteori. Med stilla indignation konstaterar han att det nu är ”en officiellt vedertagen sanning att utlänningar inte har någon plats i Danmark”. Med förbehåll för att det är en överdrift delar jag hans indignation.

Eftersom så mycket av ”det politiska spelet” under så lång tid har gått ut på att till varje pris hålla dem utanför är det likväl begripligt, rent av rationellt

Så hur undviker vi att hamna i samma läge i Sverige?

Jensens svar: de liberala partierna får inte släppa fram Sverigedemokraterna. ”Sverigedemokraterna kommer aldrig till makten med mindre än att mittenpartierna kapitulerar.” Jo, tänker jag: SD kommer till makten om tillräckligt många röstar på dem.


En alltför enkel och alltför pessimistisk beskrivning?

Kanske det. Men är det inte något djupt besvärande med detta sätt att tala om politik och samtidigt tänka bort väljarna? Ur Jensens perspektiv är problemet ”mittenpartiernas rådvilla brist på strategi”. Jag menar att problemet tvärtom är mittenpartiernas övermått av strategi, och rådvilla brist på politiska idéer. Problemet är en valrörelse där visionerna inskränker sig till högljudda rop på fler poliser och miljöbilsbonusar.

Problemet är massmediernas tendens att förstå väljarna antingen som kunder på en marknad, eller som idioter som måste få all denna krångliga politik nedkokad till enkla dikotomier (”Putin eller Macron?”).

Det är bara det att strategin har visat sig kontraproduktiv under flera mandatperioder, och i fler länder än vårt

Man kan invända att det finns en krass realitet som motiverar detta cyniska spel. Det handlar om att hålla ”fascisterna”, ”rasisterna”, ”de främlingsfientliga” – vokabulären varierar – borta från makten. Ändamålet helgar medlen. Det är bara det att strategin har visat sig kontraproduktiv under flera mandatperioder, och i fler länder än vårt. Kanske för att den bygger på ett vi och dom-tänkande (vi goda demokrater mot dom onda fascisterna) som i sin förenklade, självhögtidliga och uppskruvade gestik påminner inte så lite om den ideologi man vill ta avstånd ifrån (vi goda svenskar mot dom onda muslimerna). 


Det är en dyster situation. Mer än någonsin behövs det ett politiskt försvar av det välfärdssamhälle som har byggts under efterkrigstiden. Och samtidigt politiska idéer om hur världens växande flyktingströmmar ska hanteras. Lägg därtill den accelererande globala uppvärmningen som flyktingströmmarna i allt högre grad beror på. Hur löser man den ekvationen? 

Ingen lätt fråga. Det vore i alla fall en fördel – ja det vore rent av strategiskt – om det politiska samtalet kunde handla mer om dessa reella problem, och mindre om strategi.

ARTIKELN HANDLAR OM