ÅSIKT

"Jag och Bildt samarbetade inte av kärlek"

LEDARE

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: ANDERS LINDBERG
Ingvar Carlsson i lägenheten i Tyresö

Ingvar Carlsson letar fram en mazarin ur skafferiet och kokar vatten på spisen till snabbkaffe. Det har tagit ett par månader att få till intervjun, dagspolitiken får andra sköta och han betonar att detta är ett undantag.
– När jag lyssnade på valrörelsen såg jag ganska optimistiskt på möjligheten att skapa en demokratisk majoritet. Men läget har börjat oroa mig, säger han.

Vi sitter vid köksbordet i familjens lägenhet i Tyresö. Här, i en labyrint av svenska funkishus med utsikt över Drevviken har han bott sedan 80-talet. Säpo var inte överförtjusta och som statsminister var han tvungen att bo en tid i Sagerska huset.

– Sverige är fantastiskt. Jag har varit aktiv politiskt i 38 år. Sedan kan man gå tillbaka till att leva ett vanligt liv, åka buss och så, säger han.
Ingvar Carlsson är bördig från Borås och valdes första gången till riksdagen 1965, i dåvarande andra kammaren. Han arbetade med båda statsministrarna Tage Erlander och Olof Palme, var SSU-ordförande, bostadsminister, utbildningsminister, Sveriges första miljöminister, vice statsminister och statsminister. Han avgick som partiledare 1996.

Högernationalism är demokratins fiende, den ska vi inte tala med, mot den ska vi ta strid, säger han.

Känner inte igen hårdheten

– Jag känner inte igen mig i den här hårda blockpolitiken, eller retoriken, Sverige är ett samarbetsland. Jag har aldrig suttit i en majoritetsregering och under mina sju år som statsminister tog vi inte ett enda större beslut utan att samverka över blockgränsen, säger han.

Egentligen var det inte meningen att Ingvar Carlsson skulle bli statsminister, en självbiografi är döpt till Ur skuggan av Olof Palme. Men när hans vän mördades på öppen gata i Stockholm 1986 kallades han att axla ansvaret. Det blev en dramatisk tid med begynnande ekonomisk kris och 1990 fälldes regeringen av de borgerliga partierna och VPK.

– Det finns likheter med läget i dag. De partier som fällde regeringen hade inget gemensamt alternativ. Även då var det tal om nyval, men det avvisade jag. Ett nyval hade skapat en period av osäkerhet och kunde ha skadat ekonomin. Dessutom skulle ett val antagligen inte ha ändrat riksdagens sammansättning och inte löst något, säger han.

Inte smärtfritt

Ingvar Carlsson inledde i stället ett samarbete över blockgränsen med Olof Johansson (C) och Bengt Westerberg (FP).

– Det var inte smärtfritt, men samarbetet blev framgångsrikt. Vi gjorde överenskommelser om energipolitik och skatter, vi började strama upp ekonomin, fattade beslut om Öresundsbron och tillsatte den så kallade Rehnbergkommissionen för att få ordning på lönebildningen, säger han.

I juli 1991 lämnade Ingvar Carlsson med brett stöd i riksdagen in Sveriges ansökan om medlemskap i dåvarande EG, dagens EU. Men efter regeringsskiftet 1991 var den nya statsministern Carl Bildt (M) inte särskilt intresserad av samförstånd. Han förklarade sig leda "Sveriges mest kompetenta regering" som bedrev "Den enda vägens politik". Det höll knappt ett år, sedan var krisen ett faktum. I september 1992 höjde riksbanken räntan till 500 procent.

– Jag gick runt här i Tyresö och det stod "Till salu" på vart och vartannat hus. Folk var livrädda för högre räntor. Jag och Bildt älskade inte varandra, men vi Socialdemokrater ställde upp och samarbetade med regeringen för landets skull, säger han.

Räddade banksystemet

Resultatet blev de krisuppgörelser som räddade banksystemet och inledde återhämtningen i svensk ekonomi. Ingvar Carlsson invänder mot den bild borgerligheten har av ett 1900-tal i princip helt styrt av Socialdemokraterna.

– Min verklighet var ju samarbete över blockgränsen, sen kom Alliansen, säger han.

Sverige är ett litet land och har vunnit mycket på att vi inte haft stora konflikter. Allmän och lika rösträtt drevs fram för hundra år sedan av Socialdemokrater och liberaler. På 30-talet samverkade arbetarrörelsen och bondeförbundet för att skydda bönder och arbetare från hunger och dyrtid under den ekonomiska krisen men lika mycket för att försvara den unga demokratin. Under kriget hade Sverige samlingsregering med alla partier utom kommunisterna och efter fredsslutet dröjde det bara några år innan Tage Erlander bildade regering tillsammans med bondeförbundet igen.

Det finns undantag, som striderna om ATP, kärnkraft och EU men oftast har de demokratiska partierna gemensamt tagit ansvar för utvecklingen.

Tilltron till demokratin

– Vad jag tror man glömt i dag är att vi ända fram till 1980-talet kände ett verkligt hot mot vårt demokratiska system från Sovjetunionen. Vi hade en stenhård kamp mot kommunisterna. Hoten i dag är ganska lika. Högernationalismen är på gång i Europa och den finns i Sverige, säger han.

Det kräver ett helt annat ansvarstagande av dagens politiker än det vi ser.
– Redan Herbert Tingsten visade att demokratin måste vara den övergripande ideologin. Högernationalism och kommunism ligger utanför. Jag brukar citera den danske rättsfilosofen Alf Ross: ”Man kan inte spela cricket med folk som kastar bomber”. Högernationalism är demokratins fiende, den ska vi inte tala med, mot den ska vi ta strid, säger han.

Ingvar Carlsson berättar hur stämningen denna höst har ändrats. Allt oftare vill människor han möter på gatan diskutera politik.

Kräver kompromisser

– Det rör på sig i folkdjupet. Det handlar om tilltron till det demokratiska systemet, vad håller de på med? I valrörelsen gjorde C och L hårda uttalanden om SD. Men efter valet har de avsatt Löfven och valt talman tillsammans med SD och låtit en budget gå igenom med SD:s röster. Var inte alla dessa uttalanden värda någonting?

Precis som under 1900-talets ofärdsår utmanas den svenska demokratin i dag av både inre och yttre fiender. Riksdagens partier har ett ansvar att sätta landets intressen främst. Det kommer att kräva kompromisser och nya allianser men det är bara så vi kan bygga Sverige starkt.
När jag ätit upp mazarinen insåg jag att Ingvar Carlsson bara hade en. Jag tänker lite skamset att kanske är det just där dagens politiker också borde börja – med generositet.

avAnders Lindberg

ARTIKELN HANDLAR OM