”Kollodrömmen når inte alla”

Forskaren: Ett lotteri om föräldrarna har råd

1 av 2 | Foto: MARGARETA BLOOM SANDEBÄCK
BAD I HUNDRATAL Vistelsen på Barnens Ö är maxad med bus, bad och galna upptåg. ”Jag har säkert badat hundra gånger den här sommaren”, säger Viggo Wernqvist, 14, här tillsammans med Klara Jakobsson, 14, Michelle Lubwama, 10 och Meliz Johansson, 14.

Kollo kostar i dag mer än vad många familjer har råd med.

– För vissa barn är sommarlovet ett trauma. De har inga goda minnen och inget roligt att berätta om, säger Ann-Charlotte Münger, forskare vid Linköpings universitet

Sommarkollo är i många fall biljetten bort från dammiga gårdar och öde fotbollsplaner. Men trots att avgiften är inkomstrelaterad saknas ofta låginkomst­tagarnas barn på kollo i Stockholmsområdet, enligt forskaren Ann-Charlotte Münger,  som är aktuell med boken ”Stockholms sommarkolonier under 130 år”.

Hon har undersökt kolloverksamheten från 1880-talet fram till i dag, och menar att beslutande politiker har lyft handen från frågan.

– Vi har en dröm om det goda sommarlovet. Samtidigt stänger skolan och trygghetsnätet glider bort. Då är man utsatt som barn, säger hon.

Ann-Charlotte Münger Foto: press

”Otur om man bor fel”

Hur mycket kommunerna satsar på barn och unga skiljer sig kraftigt åt.

– I vissa kommuner påverkas barnen mycket, i andra lite. Det är som ett lotteri. Har man otur och bor i fel kommun har man dragit en nitlott, säger Ann-Charlotte Münger som gärna skulle se att ämnet lyfts upp på den politiska agendan.

I Riksförbundet Majblommans enkätundersökning om barnfattigdom framkommer att cirka 40 procent av kommunerna inte ordnade några sommaraktiviteter eller läger för barn och unga ifjol.

I de fall aktiviteter erbjöds var bara 29 procent avgiftsfria.

Beroende av ideellt arbete

Ann-Charlotte Münger berättar att sommarkolonierna från början var en före­byggande, socialpedagogisk verksamhet. Arbetarklassens barn skulle få möjlighet att andas frisk lantluft. På 1960- och 70-talet kommunaliserades verksamheten.

– Man ville ge alla barn en meningsfull fritid vilket öppnade upp för medelklassen. Välgörenhet sågs som jättefult.

I dag upphandlas kollo av privata aktörer genom offentliga anbud. Det finns specialvarianter som seglarkollo, ridkollo och popkollo.

– Kostnaderna har ökat avsevärt. Man når inte de barn som behöver det mest, eftersom att föräldrarna inte har råd, säger Ann-Charlotte Münger och fortsätter:

– Det är intressant att kollo år 2014 återigen är beroende av ideellt arbete och välgörenhet. Vi är tillbaka på ruta ett.

”Det här är en plats där man kan vara sig själv”

Till kollogårdarna på Barnens Ö i Roslagen kommer barn från hela Stockholm för att bada, leka och knyta vänskapsband för livet.

– Här släpper man taget om allt annat, det är så himla skönt, säger Meliz Johansson, 14, från Vällingby.

I två nätter har det sammansvetsade kollogänget på Solgården varit på hajk: grillat mat över öppen eld och sovit i tält eller under stjärnorna.

Nu är de trötta och myggbitna. Men efter pastan till lunch stiger humöret på nytt. För Michelle Lubwama, 10, från södra Stockholm var hajken långt ifrån vad hon hade föreställt sig.

– Jag trodde att man sov i vanliga hus, men vi fick ju sova utomhus, säger hon och tar en klunk saft.

Lever tätt ihop

Meliz Johansson, 14, slår fast att hon hatar hajk.

– Fast det känns bra efteråt. Man uppskattar allt man har mer, som en säng och riktig mat, säger hon och tillägger:

– Jag älskar Solgården. När jag är för gammal för att åka hit tänker jag bli ledare.

Stämningen i gänget är öppen och tillåtande.

– I början byter de kläder ofta, sminkar och fixar sig, men redan efter någon dag släpper det. Alla lever så tätt ihop, ingen orkar hålla upp en fasad, säger Åsa Höglund, 30, ledare för sjunde året i rad.

Även bland kolloledarna finns en djup samhörighet.

– Kollo är speciellt på ett sätt som är svårt att förklara, säger  Åsa och blir blank i ögonen.

– Det här är en plats där man får vara den man är. Hela det här stället genomsyras av kärlek. Visst uppstår konflikter också, men det finns en tydlig handlingsplan och vi jobbar hela tiden med att bygga en trygghet för barnen.

Ett ”kollohjärta”

Linda Aunan Edvall, 31, är inne på sitt tionde år som ledare. Här träffade hon sin sambo som också är kolloledare, och på armen bär hon deras nio veckor gamla bebis.

– Man får ett ”kollohjärta” efter några år. Ingen jobbar här för att tjäna pengar eller göra karriär. Målet är att varje sommar skapa det bästa kollot någonsin, säger hon.

Brev till kollo

”Det är så konstigt att den plats man spenderar två ynka veckor om året på kan betyda så sjukt mycket mer än någonting i den ”vanliga världen” någonsin gör. Jag vill bara att ni ska veta att det ni gör betyder så sjukt mycket. Ni gör en skillnad i mitt liv.”

Ur ett handskrivet brev från ett kollobarn.

Ulrika Lidbo

ARTIKELN HANDLAR OM