Medelklass-skribenter vill vara allt annat än vad de är

I Stockholm finns en massa skribenter som ständigt uttrycker sitt förakt för den medelklass de själva tillhör. Här är några exempel jag sparat:

”Att vara girig har blivit det normala för medelklassen”, stod det på DN:s debattsida i höstas. Artikel­författaren hette Ronge och arbetar som PR-konsult, det medelklassigaste jobb som finns.

Samma dag kunde man läsa på kultursidan: ”...den urbana, liberala medelklassens märkligt uppslitande existens”. Mannen bakom dessa kultursidesfraser heter Jonas Thente. Han är fast anställd på DN och lever sannolikt ett stillsamt liv. Kanske längtar han efter en ”märkligt uppslitande existens” och jag hoppas att han en gång berättar vad det är.

Ordfront Magasin, mjukvänsterns organ, hade denna formulering i en ingress: ”den urbana medelklassens statushets...”

I Dagens Arbete säger en man som undervisar i hur man skriver spännings­romaner att han är ”trött på alla svenska deckare där romanfigurerna lever sina medelklassliv i Stockholms innerstad... alltid detta medelklassliv.”

Medelklassen gör alltid fel. Dess liv är grått, trist, fegt, förljuget, på något vis omedvetet och är det medvetet så är det medvetet på fel sätt: ”de jämställdhetsivrande medelklassföräldrarna”, gnällde en författare på DN:s kultursida.

Dessa skribenter med radikal eller åtminstone samhällskritisk identitet tillhör själva medelklassen. Sådana visar ofta en illa dold servilititet för överklassen och alltid beundran för den exotiska arbetarklassen, fåordig bärare av högre ideal.

Varför är de så föraktfulla mot sina egna liv?

Karl Marx analyserade mellanskiktets roll i historien. Medelklassen fladdrar och vacklar mellan arbetarklassen och överklassen, makten. I mellanskiktet fruktar många att halka nedåt – till underklassen! De hyser beundran för och längtan till – överklassen!

Ständigt bekräftar vår tids debattörer att Marx hade rätt. Fjäsket uppåt är legio, ofta maskerat som respekt för stil och bildning. En journalist som Thente formulerar mellanskiktets äckel och självförakt, skräcken för att falla.

Jag kan faktiskt inte komma på någon skildring där medelklassen skildras med sympati. Den förste läsare som kan ge ett sådant exempel bjuder jag på glass.

avPeter Kadhammar

ARTIKELN HANDLAR OM