Stjärnorna finns – men har vi L-a-g-e-t?

Foto: Bildbyrån
HOCKEY

Juniorkronorna har några av JVM:s största stjärnor.

Men har vi L-a-g-e-t?

Finns karaktären för att gå hela vägen?

Där ligger Tomas Monténs största utmaning. 

I ett konferensrum vid ett hotell nära Stureplan presenterade förbundskapten Tomas Montén den 26 namn stora bruttotruppen.  

Tre spelare ska plockas bort innan det slutgiltiga laget anmäls på juldagen. 

Dagen efter är det premiär mot Vitryssland. 

Största överraskningen?

Jag trodde att åtminstone någon av 00-backarna Adam Boqvist och Adam Ginning skulle komma med, här är det tydligt att Montén gått på erfarenhet.

Mest förvånad är jag faktiskt att inte Ginning kom med. En i huvudsak defensiv back som fått stort förtroende i Linköping och gjort de bra.

Att Lucas Elvenes är med är ingen överraskning i sig efter hans säsong i allsvenskan. Däremot är det väldigt förvånande att inte Montén tagit chansen att testa Rögleprodukten i någon av höstens turneringar.

Ämnen för framtida NHL-stjärnor saknas sannerligen inte .

Elias Pettersson toppar SHL:s poängliga och hade bara fyra spelare före sig i sommarens NHL-draft.

Lias Andersson var New York Rangers förstaval i samma draft och bara sex spelare gick före.

Rasmus Dahlin tippas allmänt bli förste svensk som går etta i en NHL-draft sedan Mats Sundin gjorde det 1989. 

Släpper Buffalo Sabres Alexander Nylander, och han är tillbaka i form efter sin skada, är det i mina ögon forwarden med högst potential i hela turneringen. På sina två tidigare JVM-turneringar har Nylander junior svarat för imponerande 21 poäng.

Jagar ”Foppas” poängrekord

Han har goda förutsättningar att bli näst bäste svensk någonsin efter Peter Forsbergs oslagbara rekord. På sina blott två JVM-turneringar, och 14 matcher, öste ”Foppa” in osannolika 42 poäng. Att turneringen avgörs i just Buffalo tror jag ökar chanserna till nylandersk medverkan.

Jesper Bratt hade också förgyllt det svenska stjärngalleriet om det nu inte gått lite för bra i New Jersey Devils.

Oavsett: även utan Bratt har Sverige några av turneringens på förhand största stjärnor.

Det är långt ifrån synonymt med att vi är favoriter. 

Att det tog 31 år mellan Sveriges två JVM-guld (1981 och 2012) säger också en del om hur svårt det är. Hur tuff konkurrensen är och vad som krävs på den internationella scenen. 

Jag läser att det snackas om att Juniorkronorna är guldfavorit och om fiasko om det inte blir medalj.

För en nation som har missat medalj de tre senaste åren.

Hur noga har man då analyserat den svenska truppen och motståndarnas?

Radat upp 40 raka segrar

För mig är det i alla fall inget större ”fiasko” än de tre tidigare åren. 

De svenska lagen, åtminstone de två senaste åren, har på pappret varit minst lika starka som den här upplagan.  

Juniorkronorna kan även i den här turneringen sluta allt från etta till femma. Tjeckien är outsider. Men Kanada, Ryssland, USA, Finland eller Sverige vinner guldet. De här fem nationerna har delat på gulden de sju senaste åren där Finland och USA är de som vunnit två gånger. 

Till stor del handlar det om att få ihop laget och klara av att höja sig i slutet av turneringen.

Sverige har inte förlorat en gruppspelsmatch på tio år. 40 raka segrar är ett makalöst facit, men betyder väldigt lite när man de senaste åren inte har lyckats växla upp i slutspelet. 

Buffalo blir min åttonde raka JVM-turnering på plats och det har varit så uppenbart hur nivån höjs ett par snäpp när slutspelet inleds. Spelkvaliteten är högre, precis om den mentala anspänningen.

Det handlar om att vinna eller försvinna i tre raka matcher.  

Det går fort, är hårt och tufft och krävs prestationer på absolut toppnivå. 

Vilka växer då?

Jag kan inte låta bli att lyfta fram guldlaget från 2012. 

Enda svenska laget som lyckats upprepa vårt första JVM-guld från 1981. Dessutom på kanadensisk is. 

Visst är så många som 13 stycken från det laget i dag NHL-spelare och ytterligare en handfull är, eller har varit, i AHL.

Men på förhand sågs det inte alls som det mest talangfulla laget Sverige hade skickat till turneringen. 

Där fanns dock några oerhört starka karaktärer. Spelare som Johan Larsson, Patrik Nemeth och Fredrik Claesson, för att nämna några.

Vilka kliver fram när det blåser?

Och där landar jag när jag bedömer chanserna för det här laget.

Vi har talangen.

Har vi karaktären?

Har vi ledarskapet, på isen och i båset?

Vilka spelare kliver fram när det blåser och det är långt till den trygga SHL-miljön?

Lias Andersson kan vara en sådan. Rasmus Dahlin må vara bara 17 år, men är stenhård på isen och är en tjurig vinnarskalle som för tankarna tillbaka till en ung Peter Forsberg.

Men det behövs fler och det blir väldigt intressant att se om de karaktärerna finns när sluggerfesten inleds i spelet om medaljerna. 

Stjärnorna ska göra skillnad, men kan bara göra det om de backas upp av ett starkt kollektiv. 

Gruppen och karaktären.

Det är mina två nyckelspelare – även den här gången.

Svenskarna som vunnit poängligan i JVM 00:20