Hemma hos vardagsrasismen

Cecilia Djurberg ser pjäsen om Sverige i skuggan av löpsedlarna

Foto: Markus Gårder
Peter Järn, Lena Nilsson och Malin Persson på Teater Galeasens scen.
TEATER

För bara ett par dagar sedan inföll ännu en årsdag av Palmemordet. På Teater Galeasen påminns vi ytterligare. Där har en hund som heter Diggiloo just blivit påkörd och eftersom detta är före tidningsdödens era och familjen glömt att gå ut och tömma brevlådan nås de av nyheten om Palme ”sist av alla”.


Kristian Hallberg har lånat första raden ur Kungssången till sin pjästitel – Ur svenska hjärtans djup – och skrivit en, kanske inte samfälld och enkel sång, men väl ett mångordigt, tillspetsat och tänkvärt dialogiskt körstycke om ett Sverige i skuggan av löpsedlarna. Liksom med en vänlig hälsning till våra makthavare. Vi får följa en familj vars liv zoomas in från en fond av medialt uppmärksammade och politiskt kodade tidsmarkörer: som Palmemordet, 9/11, morden på Anna Lindh och Lisa Holm – in i en samtid då rädslan för terror och elände brer ut sig, ger näring till populism och rasism och bidrar till polarisering.

Det blir ett slags familjekrönika à la Staffan Göthes En uppstoppad hund från en visuellt anonymiserad småstad i grått. I scenografen Jenny Ljungbergs grafiskt stiliserade landskap, med kala träd och förstenade smådjur, lyssnas det på dansband och schlager, det tycks och pladdras om ditt och datt, spekuleras fritt och fantasifullt kring folk, politiker och nyheter man hört om.


Här finns en pappa (Johan Wahlström) som egentligen aldrig läser tidningen men kan lova att det kommer att bli flera ministermord och att ingen kommer gå säker, en dotter (Ester Claesson) som gärna betonar att hon faktiskt har bott i Stockholm men känner sig som en kopia, en granne (Peter Järn) som brukar fantisera om hur han våldtar den där 17-åriga servitrisen som nu är försvunnen, en frivillig (Malin Persson) som engagerat sig i sökandet efter den försvunna och slingrar sig runt fördomar om utlänningar med hänvisning till sin magkänsla. Och så en mamma (Lena Nilsson) som frågar sig om samhället står inför en avgrund nu.


Kristian Hallberg fortsätter sitt intressanta petande i teman som fördomar och vardagsrasism från tidigare pjäser och Tobias Hagström-Ståhls regi ger bra driv till hans slippery slope-dramaturgi. Ensemblen fångar, i sina löst skissade roller, upp textens absurda och ofta humoristiska vändningar och slutsatser i ett spel som inte skruvar till det mer än nödvändigt för att verklighetsanknytningen ska framträda och ett budskap om våra demokratiska utmaningar tydligt framgå.

ARTIKELN HANDLAR OM

Teater

9/11