SD lever på myten att de alltid växer

Nog mycket luft i Jimmie Åkessons siffror

avAnders Lindberg

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: AFTONBLADET / 85786

På valkvällen 2018 träffade jag en ledande Sverigedemokrat. De verkliga resultaten hade börjat trilla in efter en valrörelse där SD såg ut att kunna bli största parti.

Hen var arg som ett bi.

”Sossarna ljög ju hela valrörelsen om oss”.

Det var framförallt att många lyft fram SD:s motstånd mot abort som hen syftade på. Och att Expressen grävt fram gamla rasist- och nazistanklagelser. Och så SVT förstås. Ständigt detta SVT.

När Sveriges television på bästa sändningstid tog avstånd från ett uttalande av Jimmie Åkesson sprack den mödosamt polerade ytan och SD lät sina inre demoner ta över.

Men jag fick inte ihop det, vadå sossarna?

Problemet var knappast att någon ljög om SD, partiet vill sänka gränsen för abort. För mig var det tydligt att SD i stället hade fallit på eget grepp. Partiet saknar i allt väsentligt politik utom på flyktingområdet. När M och KD rörde sig i invandringskritisk riktning hade Jimmie Åkesson gått i fällan att radikaliseras ytterligare. Som om SD trodde att de skulle vinna valet på sina meriter från 2015.

Efteråt har jag funderat en del på dessa skilda världar.

Uppenbarligen hade SD verkligen trott på opinionsmätningarna. De hade själva gått på myten om att partiet ska fördubblas varje val. När det inte hände blev de besvikna trots att valet egentligen var en framgång.

Det intressanta är att SD delar sin illusion med stora delar av den internationella högerpopulistiska rörelsen. De senaste tjugo åren har den haft stora framgångar och även kommit in i regeringar i länder som Österrike, Italien och inte minst Norge. Det har lett till en slags ödestro, inte olik vissa gammelmarxister, om seger som en slags naturlag.

2016 var något av ett högerpopulistiskt genombrottsår där Storbritannien röstade för Brexit och Donald Trump blev vald till USA:s president.

"2016 var året då den anglosaxiska världen vaknade", sa Marine Le Pen, presidentkandidat från Nationella fronten i Frankrike från scenen i den tyska staden Koblenz den 21 januari 2017. Tillsammans med bland andra Matteo Salvini från Italiens Lega Nord och Geert Wilders från Nederländerna höll hon toppmöte inför kommande segrar.

Men hjulen ramlade av den högerpopulistiska triumfvagnen. Marine Le Pen och Geert Wilders misslyckades och Europavalet i våras blev inte den framgång ytterkanthögern väntat sig. I Italien blev visserligen Matteo Salvini inrikesminister men han avgick tidigare i år.

Och utanför Europa syns positiva tecken.

I Turkiet förlorade President Recep Tayyip Erdogans parti AKP makten i huvudstaden Ankara och i landets största stad Istanbul. Även marken under Donald Trump och Boris Johnssons brexitörer börjar skaka betänkligt.

Kanske börjar vi tröttna på starka män och nationalism?

Söndagens lokalval i Ungern leder onekligen tankarna i den riktningen. Precis som Erdogan förlorade Ankara och Istanbul i somras tappade Ungerns auktoritäre ledare Viktor Orban makten i fyra av de fem största städerna, däribland huvudstaden Budapest.

Valet i Ungern är särskilt intressant eftersom det var där den auktoritära vändningen inom EU började för knappt tio år sedan. Sedan maktövertagandet 2010 har Viktor Orbans parti Fidesz steg för steg tagit makten över media, domstolar, det civila samhället och näringslivet. Han har även skrivit om vallagarna så att oppositionen inte ska kunna vinna val.

Även inför lokalvalet i söndags genomförde regeringen statligt finansierade "informationskampanjer" för att övertyga människor att rösta på regeringspartiet men valresultatet tyder på att folk börjat tröttna.

När jag pratar med oppositionen i Budapest tecknar de bilden av tre viktiga förändringar.

  • Den första är att människor börjat ledsna på den auktoritära och reaktionära retoriken. Hittills har Viktor Orban kunnat måla upp ett yttre hot att samla väljarna kring, som invandring eller Bryssel, men allt mer har människor börjat tycka att det är Orban själv som är hotet mot utvecklingen. De vill inte bo i ett inskränkt bakvatten och allt fler ungdomar röstar idag med fötterna och flyttar till andra EU-länder.

  • Det andra är att även oppositionen har tröttnat på Orban. I Budapest satte mitten-vänsterpartierrna upp gemensamma kandidater och kunde på det sättet samla alla väljare som är kritiska till Fidesz. På andra orter har även högerextrema Jobbik varit med.

  • Det tredje är att människor i de stora städerna fått allt mer av sin information via sociala medier. Genom Facebookgrupper och nätkampanjer har oppositionen för första gången på många år kunnat nå en masspublik med sitt budskap.

Om allt detta kan bestå till nästa parlamentsval 2022 återstår att se. Men SD:s idealsamhälle och den europeiska högerpopulismens centrum har börja vackla.

Nu ligger Sverigedemokraterna högt i opinionsmätningarna igen. Hur mycket luft det är i siffrorna är svårt att säga. Men nya frågor och nya människor börjar ta plats på den internationella scenen runt omkring oss.

Varken Trump eller Brexit är särskilt bra reklampelare för högerpopulism just nu. Greta Thunberg har lyft in klimatfrågan i allas vardagsrum och i USA växer en vänster som pratar allt högre om växande klyftor som vår tids största problem.

Kanske börjar politikens stora pendel äntligen börja röra sig från rädsla till hopp igen.

Det vore inte en dag för tidigt.

ARTIKELN HANDLAR OM