Kulturen har inga skäl att be om allmosor

Framgångssagan Austin visar den fria konstens jättelika betydelse för ett samhälle

Av: Roland Poirier Martinsson

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Musikfestival  i Austin. USA:s coolaste stad lockar kulturskapare från hela landet och kreativiteten  sprider sig till hela samhället.
Foto: ap
Musikfestival i Austin. USA:s coolaste stad lockar kulturskapare från hela landet och kreativiteten sprider sig till hela samhället.

Företag försörjer oss. Att staten nu överför miljarder till dem är viktigt. Också små och stora kulturinstitutioner och kulturarbetares försörjning befinner sig under hot, men det är såklart lika illa om en servitör eller montör blir utan jobb som en skådis. Ändå är någon variant på arbetslöshetsargumentet det enda jag sett för kulturens bevarande i denna katastrofala tid.

Att bli av med lönen är illa nog, men det finns en större berättelse. Låt mig ge ett exempel från min gamla hemstad.

Inte i någon annan av Texas storstäder är relationen till historien lika påtaglig som i Austin. Livet och gatubilden genomsyras av sentimentalitet inför romantiserade cowboys, manligt mod, sexskjutare och Stetsonhattar.

Samtidigt är Austin den stad i USA som allra mest definieras av sitt kulturliv, som på ett märkligt sätt förenar nostalgi inför traditionen med progressiva uttryck inom teater, film, bildkonst, litteratur och, mest av allt, musiken.

En tredje egenskap hos Austin: en bruttoproduktion på närmare 1 000 miljarder kronor, detta i en stad lika stor som en dryg tredjedel av Stockholm.


För några år sedan träffade jag en åldrad delstatssenator som pekade på en avgörande händelse i Austins omvandling från sömnig håla till en av världens mest besynnerliga städer. Jag frågade andra och fick historien bekräftad av flera gamlingar som sett samma sak.

Den går så här: På 1960-talet började en måttlig men märkbar musikscen växa fram i Austin. Detta ledde till något slags lokalt kulturkrig mellan stadens good ol’ boys – bankirer, oljedirektörer, ranch-ägare, affärsmän – och det nya, bohemiska inslaget.

Det var då Willie Nelson flyttade till stan, och här kräver berättelsen en utvikning.

Ända sedan förra sekelskiftet är universitetets lag i amerikansk fotboll, Texas Longhorns, en av Austins stoltheter. Stadion rymmer över hundratusen åskådare och fullsatta läktare är inte ovanligt.

I Texas är ingenting mera amerikanskt än amerikansk fotboll. I kulturkriget blev Longhorns en symbol för miljonärerna och miljardärerna som i hundra år gjort laget starkt med sina stora donationer. Och den störste hjälten var Darrell Royal, tränare i två decennier med formidabla framgångar. Att äta en biffstek med honom var en högtid för kulturkrigets konservativa.


Åter till Willie Nelson, radikalen med ett obesvärat förhållande till marijuana och håret i en lång fläta ner på ryggen. Det visade sig nämligen att Royal var en konnässör av country och fascinerades av Willies outlaw country.

Senare har denne berättat att ’Coach’ – han kallade honom aldrig för något annat – framför allt fängslades av sångtexterna. På de pickin’ parties som Coach Royal började arrangera i sitt hem hyschade han irriterat om någon av gästerna pratade högt och gjorde det svårt att uppfatta orden.

Det osannolika paret blev nära vänner. Snart syntes de tillsammans på stan och fler musiker följde med hem till Royal: Charlie Rich, Kris Kristofferson, Rita Coolidge. När Willies hus brann ner var det Royal som ordnade pengar till ett nytt. När Royals dotter dog i en buss-olycka hjälpte Willie föräldrarna genom sorgen. Willie kallade Royal för sin mest lojale vän.

Samtidigt pressades Royal hårt av sin arbetsgivare att sluta visa sig med fienden. Det var till ingen nytta. Coach svarade – med förundrad respekt inför en sådan uppoffring – att Willie aldrig rökte gräs när de träffades.


Amerikansk fotboll vann. Att göra sig av med Longhorns främste tränare någonsin gick inte och därmed hade Austins framväxande originalitet legitimerats. Från resten av USA kom musiker, konstnärer och inte minst filmskapare till vad som snart blev landets coolaste destination.

Sedan dess har inget varit sig likt. I dag är stadens slogan ett självförklarande motto: Keep Austin weird.

Om man betraktar utvecklingen som följde är det svårt att finna ett bättre exempel på kulturens betydelse för allt i samhället som befinner sig utanför kulturen. Kreativiteten spred sig till den sorts dynamiska verksamheter som kräver unga fritänkare: datorer, dataspel, mode, kommunikation, turism, museum, krogliv.

De mest begåvade studenterna sökte sig till universitetet i Austin och när de var utexaminerade stannade de kvar, högutbildade. I dag är Austin ett centrum för försvarsindustrin, läkemedelsbranschen, digital utveckling, bioteknik, miljöteknik, datorindustrin och hem för antingen huvudkontoret eller viktiga filialer för Apple, Cisco, Paypal, Google, Hewlett-Packard, Nintendo, Amazon, Oracle, Samsung, Xerox, Dell, och många fler globala jättar.

I en hippiestad en tredjedel så stor som Stockholm.


Det finns forskning som visar betydelsen av kultur för arbetsmarknad, export, ekonomisk tillväxt och innovation. Flertalet av 2000-talets ekonomipris till Alfred Nobels minne visar på ena eller andra sättet sambandet mellan kulturen och samhällets hårda, mätbara aspekter. Att kultursektorn i USA bidrar med 800 miljarder dollar till landets ekonomi – mer än jordbruket eller transportsektorn – är en extra bonus: dess relevans för närmast varje annan sektor är viktigast.

Ändå är kulturen större än allt detta. Det är genom konstens uttryck som ett samhälles moraliska värden upptäcks och vidmakthålls.

Det är dessa värden som ligger till grund för vår rationalitet och som en följd av detta hur vi upplever och uttrycker värderingarna som formar våra gemenskaper från de minsta sammanhangen till hur vi ordnar staten och dess relationer till individer och civilsamhället.


Fascismen, nazismen och kommunismen var estetiska projekt i lika hög grad som politiska. Där den fria konsten tillåts leder den nämligen till diktaturernas motsats: ett öppet samhälle i ständig rörelse, där tillhörigheten överförs från generation till generation. Det går knappast att tänka sig ett demokratiskt statsskick utan ett fritt och rikt kulturliv som garant.

Allt ovan handlar om konstens instrumentella betydelse för samhället. Poängen är att kulturen inte har anledning att be om allmosor. Den är inte en bisats i samhällsjournalistiken. Hjälpen bör ges för att det är förnuftigt för allas återhämtning på andra sidan krisen.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.