Leifby: Vilket enormt journalistiskt slöseri

Foto: TV4, SVT
SPORTBLADET

Varsitt praktfiasko.

Oj då TV4 och SVT, det här har inte börjat bra.

Sportbladets Marcus Leifby.

LÖNELISTA: Så mycket tjänar tv-sportprofilerna

TV4 var först ut med sina EM-sändningar i fredagskväll när de stod värd för Frankrike-Rumänien på Stade de France och det var ingen lovande premiär, må jag säga.

TV4 hade inför EM pratat sig varma om något som var 13 meter långt och som skulle garantera att tittarna blev förförda av EM-stämningen i Frankrike.

Olof Lundh?

Nej, en LED-skärm.

Och när det är en LED-skärm som är grejen, det stora dragplåstret och själva fundamentet i en satsning, då är det fara och färde.

Varit nickedockor hittills

Brolin, Lundh och Marklund skulle kunna prata fotboll i timmar, om de bara fick chansen, men än så länge har de bara varit nickedockor i en stor kommersiell satsning som mest verkar handla om att locka folk till olika sajter, plattformar – och till nya Canal Plus.

De lovar mycket, mycket mer om man bara betalar för sig.

Mycket, mycket mer av vadå?

För TV4 verkar det viktigaste vara att Olof Lundh, som (med all rätt) kallas för ”Sveriges främste fotbollsjournalist”, är med i ett lamt fotbollsquiz och senare recenserar Skype-filmsnuttar på fulla svenskars målgester.

Och är hemma och säljer böcker.

Vilket enormt slöseri med journalistisk ambition och kunnande.

Ändå gjorde TV4 inte bort sig jämfört med konkurrenten SVT som serverade England-Ryssland på lördagskvällen.

Så osmidigt och låst

Matchen var en match, som vilken match som helst, men efteråt var sändningen så osmidig och låst att alla som såg den måste ta en stelkrampsspruta inom ett par dygn.

I tre dagar har engelska-, ryska-, franska- och fan-och-hans-moster-avskum drabbat samman i Marseille.

Under lördagen kom rapporter om att en person svävade mellan liv och död efter att ha blivit nedslagen, bilderna som rullade in från Marseille fick magen att vända sig.

I stort sett all rapportering inför det här mästerskapet har handlat om terror – och terror kan verkligen se ut på olika sätt.

Precis efter slutsignalen i Marseille välde aggressiva män från en läktarsektion in på en annan och de var inte där för att byta tröjor eller telefonnummer, om man säger så.

Folk flydde i panik och Sveriges Television rapporterade om… Oscar Lewicki.

SVT hade minst tre personer på plats, två kommentatorer som hade kunnat lämna vittnesmål om vad som faktiskt hände, de har bilder som flödar in i tv-hus och tv-bussar, men ingenting nådde ut till oss som tittade på.

#Superlive!?

#Superkass!

Efter en stund lyckades ändå Popsen få ur sig att det var oroligheter på arenan men att de väntade in ”uppgifter”, ”uppgifter” som alla andra med någon slags eldriven apparatur kunde följa i realtid.

Radiosporten slängde körschemat

SR och Radiosporten slängde manuskort och körscheman, de gick på magkänsla, nyhetsnäsan, och lät kommentatorerna på plats ta över, allt samtidigt som SVT för andra eller tredje gången för kvällen visade höjdpunkterna från Wales-Slovakien.

Pops, SVT:s Anderson Cooper-look-alike, fick ingen vidare hjälp från varken redaktörer eller producenter, händelsen passerade i stort sett obemärkt förbi och så saktfärdigt får Sveriges största tevekanal inte vara.

Okej om det tar någon minut, eller tre, men att helt ignorera?

Vad fan.

Efter en halvtimme fick vi tittare information om att vi kunde ”gå in på appen” och läsa om ”när fans flyr från läktaren”.

Appen alltså.

1975 stod Bo Holmström utanför den västtyska ambassaden i Stockholm och skrek ”LÄGG UT” när det small på tredje våningen.

Vad hände?

Efter att ha följt SVT ikväll känner jag bara; LÄGG NER!

ARTIKELN HANDLAR OM