Bille August

Dag Malmberg – Sveriges birollskung berättar om livet nästan i rampljuset

avJan-Olov Andersson

1 av 5 | Foto: ANDERS DEROS
Dag Malmberg.

GÖTEBORG. Folk har ropat snuskgubbe efter honom på gatan. Eller kommit fram och spontant sagt ”Du får inte dö!”.

Dag Malmberg, 65, brukar sätta ett avtryck hur liten rollen än är.

Han är Sveriges birollskung.

– Väldigt få vet vad jag heter. Jag är inte kändis på det sättet. Men när polischefen dog i ”Bron”, fick jag väldigt mycket kärlek, säger han.

En eftermiddag i somras vid en båtklubb på Södermalm i Stockholm. Inspelning av en scen till ”Lyckligare kan ingen vara”, den stora svenska romantiska komedin som just haft premiär.

Filmens Robert (David Hellenius) ligger på däck och putsar på sin fina träbåt. Båtklubbens veteran Janne (Dag Malmberg) kommer och pratar. Han vill köpa båten.

En ganska enkel scen, som tas om gång på gång. Inte för att skådespelarna sjabblar med replikerna, utan att för att det de säger drunknar i ljudet från X2000-tåg på bron ovanför eller flygplan på väg att landa på Bromma. Till sist är regissören Staffan Lindberg nöjd. Scenen är någon minut i den färdiga filmen.

En typisk dag på jobbet för birollskungen Dag Malmberg.

Som få andra har han förmågan att göra mycket av en biroll. När han står i blåställ på bryggan, är han totalt trovärdig som en person som tycker att båtklubben, det är han.

– Det är ju helt fel, egentligen, för jag är inte ett dugg intresserad av båtar eller det minsta händig, säger han och skrattar.

”Biroll mycket knepigare”

När jag följde den inspelningen i somras, fick Dag Malmberg det att se så lätt ut. Men så är det inte, hävdar han.

– På ett sätt är en biroll mycket knepigare. Man är inte varm i kläderna direkt när man kommer dit för att göra sin insats. I många, många år har jag närmat mig inspelningsplatserna med känslan: Hur ska det gå? Kommer jag att hålla måttet? Folk blir nog lite lurade, jag ser så stor, trygg och lugn ut, men det kan vara kaos här inne, säger han och pekar på sitt eget huvud.

– Men med det här gänget, Staffan och David, var jag trygg, jag hade ju en större biroll i ”Micke & Veronica”.

Det var långt ifrån självklart att Dag Malmberg skulle bli skådespelare.

Pappa var direktör på Länsstyrelsen. Dag föddes i Gävle, men genom pappans jobb hamnade familjen i både Visby och Göteborg.

– Vi hade problem med vår pappa. Han var bipolär och alkoholist. Mamma var som en underbar Östermalmstant, hemmafru, hon var verkligen fin.

– Jag pluggade lite på universitetet och var truckförare. På Göteborgs stadsteater var det en kille som tog hand om yngre killar lite på deken, på det sättet blev jag scenarbetare i fem år.

När en skådespelare blev sjuk, fick Dag hoppa in och spela en av rollerna. Det ena ledde till det andra, någon tyckte han borde söka in till scenskolan och så blev det, han gick där 1981–1984.

Och sedan har det rullat på. Mycket jobb på teatrar runt hela landet och film- och tv-roller.

Genombrott i ”Glappet”

Ett första genombrott som birollskung, kom med tv-serien ”Glappet” 1997. Han och Göran Ragnerstam, båda då kring 40-strecket, spelade två män som uppvaktade och stötte på två alldeles för unga tjejer, spelade av Julia Dufvenius och Katarina Cohen, som båda just passerat 20-strecket.

– När vi hade kollationering, låg Göran och jag dubbla av skratt åt våra repliker, medan tjejerna inte alls förstod vad det var som var roligt. När titelmelodin (”Burnin'” med Cue) slog stort, blev tv-serien enorm. Då var det inte ovanligt att unga människor såg mig på stan och högt ropade: Kolla, där är snuskgubben!

När Dag och jag går genom olika filmer och tv-serier, ber jag honom säga vad han spontant tänker på kring just den inspelningen eller rollen.

”Sjätte dagen” (1999-2001), dramaserie med kultrykte:

– Det var en stor roll. Han var inte snäll, Mauritz Ekebladh, men jag tyckte om rollen, hur han inte accepterade sin dotters död utan klonade henne. Tror serien var lite före sin tid. När jag turnerade med en pjäs i Norrland, märkte jag att serien hade fått lite kultrykte.

”En sång för Martin” (2001), Bille Augusts film om ett par (Sven Wollter, Viveka Seldahl) där han får Alzheimers:

– Bille August sa att jag måste färga håret och bli gråhårig. Inte fan var jag gråhårig när jag väl kom dit, men då hade Bille allt fokus på Viveka, som ju hade börjat bli sjuk under inspelningen.
(Hon gick bort i november 2001 och vann en Guldbagge postumt för rollen).

”Krama mig” (2005), där han spelar huvudpersonens pappa:

– Den minns jag främst för att min bror tog livet av sig under inspelningen. Han hade varit svårt deprimerad i tre, fyra månader. Jag hittade honom, han hade hängt sig i en lada. Jag fortsatte jobba, det hade varit ännu jobbigare att inte göra det. En scen där jag skulle bryta samman, den var inte svår att göra så som jag mådde då. Men den klipptes bort. Den blev för stark, hela filmen hade kantrat då, tyckte regissören.

Irene Huss-deckarna (2007-2011), där han spelar polisen Jonny Blom:

– Vi gjorde tolv filmer. Väldigt roligt att jobba med Angela Kovacs, Eric Ericson och Lasse Brandeby, som polischef. Gillar också regissören Richard Holm. På tåget till Stockholm ville en konduktör ha min autograf. Han berättade att de var ett sällskap av tågmästare, han påpekade att det var rätt benämning, som träffades i Falköping och drog Jonny Blom-repliker för varandra. Så det fanns väl någon poäng med att jag försökte hitta lite humor i gubben, så att han inte blev en dålig kopia av Mikael Persbrandt i Beck-filmerna.

”Göta kanal 3 – Kanalkungens hemlighet” (2009), där han spelar Baltzar von Platen (1766-1829), som en gång skapade Göta kanal:

– Filmen har jag inte sett. Det var en inspelningsdag, inga repliker, jävligt bra betalt. Roligast var att träffa Magnus Härenstam, en gammal idol.

Och där finns ”Saltön”, ”Call girl”, ”Snabba cash”, ”Borg”, ”Gentlemen”, ”Sthlm rekviem” och, framför allt, ”Bron”, där han i 30 (av 38) avsnitt spelade Hans Petterson, polischefen till Saga, spelad av Sofia Helin. Han som var hennes stora trygghet.

– Första inspelningsdagen, jag kände inte Sofia Helin och ingen hade sagt att Saga hade någon slags diagnos. När jag efteråt pratade med min sambo (Jill Ung, skådespelerska), frågade hon hur det var att jobba med Sofia. Jag sa:

– Hon spelade så konstigt. Det kändes som jag var med i ”Bolibompa”.

Hur publiken nästan blandar ihop fiktion och verklighet blev Dag Malmberg varse när polischefen efter ett överfall låg i koma i flera avsnitt, innan han till sist dog.

– När ”jag” dog, det var nästan jobbigt, då fick jag så mycket kärlek. Det blev väldigt starka reaktioner på det som hände i serien. Folk kunde säga: Nu får du skärpa dig, du kan inte ligga och dö!


Dag Malmberg om…

… ”Scener ur ett äktenskap”, där han gjort en huvudroll på Uppsala Stadsteater under hösten:
– Vi hade premiär för tre år sedan, nu togs den upp igen. En väldigt fin föreställning. Jag spelar mot Eva Fritjofsson, min exfru, vi har härligt köttiga scener där vi dammar av gamla gräl, knullar och slåss.

… bioaktuella svenska actionfilmen ”Operation Ragnarök”, där han spelar generalmajor:
– Jag var nere i Landskrona och… ja, jag kommer inte ihåg så mycket, det var verkligen en biroll. Det handlar om sådana där muppar… eller zombier.

… att filma utomlands:
– Jag var i Costa Rica två veckor för ”Springfloden” och i Thailand sex veckor för ”30 grader i februari”. Costa Rica var fint, Thailand var jag inte så förtjust i. Jag blev provocerad när alla ville erbjuda olika sorters ”massage”.
– Min agent har sagt att jag borde ha satsat mer på skolengelskan. Jag är med lite i tv-serien ”Genius”, där Geoffrey Rush spelar Einstein. 300 i teamet och alla skriker på engelska, då blir jag osäker och rädd. Att glida på en vokal en tiondels sekund, det klarar jag inte på engelska.
– Jag var i Etiopien ett antal veckor och spelade den finsksvenska tränaren till Abebe Bikila, barfotalöparen som vann två OS-guld i maraton. En natt när chauffören körde hem mig blev vi stoppade av beväpnade paramilitärer. Det här var ju innan de svenska journalisterna blev gripna men jag tänkte: Här sitter jag, en blek viting, nu dör jag.

… att vara ganska nybliven pensionär:
– Jag tittade på pensionen i januari, det var ju nästan skamligt, det blev inte alls så mycket som jag trodde. Så här gäller det att jobba.

… att vara med i årets danska julkalender ”Theo og den magiske talisman”:
– Julkalendern där är lika stort som den svenska här. Jag spelar en svensk arkeolog. Efter testvisningar förstod de att danska småbarn inte förstod vad jag sa. Så jag fick åka dit och dubba mig själv på danska. Härma en dansk röstcoach, mening för mening.

… om fiaskot när han som ung skulle söka in till Journalisthögskolan i Göteborg:
– Jag var svårt bakfull och första provet var att räkna upp så många ord som möjligt som slutade på a. Jag sa: Knulla! Sedan kom jag inte på ett ord till. Jag blev inte journalist heller (skratt).

ARTIKELN HANDLAR OM