ÅSIKT

Ut ur bubblan

Enna Gerin om sin väg från babyqueer till stolt antikapitalism

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Pontus Orre
Prideparaden i Stockholm 2018.

Jag är tillbaka i Berlin för att hämta hem mitt gamla liv, som legat nerpackat i en källare i Neukölln sedan ett par år tillbaka. I början av sommaren köpte jag och min tjej en begagnad kombi där allt det viktigaste borde få plats.

För tio år sedan upptäckte jag helt plötsligt att jag nog inte var så hetero som jag hade trott. Den amerikanska popsångerskan Katy Perry hjälpte mig på traven: I kissed a girl and I liked it. Tack P3. Varför hade jag aldrig kysst en tjej? Frågan blev till en besatthet. Gynekologen på ungdomsmottagningen vid Gullmarsplan lade huvudet på sned och log stort: det var inte p-pillren som hade sabbat lusten alla dessa år.


Som babyqueer i Stockholm på den tiden räknade jag ner veckor och månader till nästa Klubb Idyll på Landet eller Slick på Kägelbanan. Det var mina portar in till en temporär queervärld och de var öppna för sällan och för kort. Med pappas gamla knallröda Passat lyckades jag sommaren 2009 besöka Uppsala Pride, HBTQ-festivalen i Göteborg, Regnbågsfestivalen i Malmö, Stockholm Pride, Copenhagen Queer Festival och Transgeniale CSD i Berlin. Jag blir helt matt av att bara tänka på det.

Jag skulle flytta till Berlin. Där fanns inte bara tillfälliga rum, utan en hel värld. Jag kröp in i en bekväm och trygg queer bubbla.

Min politiska aktivism skiftade från SSU och Attac till normbrytande queerkamp. I Skåne bildades nätverket Hardqueer. Hus och statyer ockuperades i Lund. De heteronormativa familjeskyltarna på IKEA:s kundparkering fick en makeover. Aktivismen bestod till stor del av att skapa rum som saknades. I en sunkig bar på Möllan startade vi Klubb Utopin och runt köksbordet i vårt kollektiv satt folk på kvällarna och planerade musikfestivalen Queertopia, som senare ägde rum i Norberg.

Till mina föräldrars stora förtret hoppade jag det året av mina planerade studier i Uppsala. Jag skulle flytta till Berlin. Där fanns inte bara tillfälliga rum, utan en hel värld. Jag kröp in i en bekväm och trygg queer bubbla.

Det tog mig många år att inse att den bubblan inte skulle rädda oss i längden. När jag flyttade till Budapest för att studera vidare var Orbán i full färd med att montera ner den ungerska demokratin. Med Brexit och Trump sprack bubblan definitivt. De vann folkomröstningar och nationella val. Vad gjorde vi?


I den rafflande tyska serien Babylon Berlin skildras Weimarrepublikens turbulens och Berlin 1929. Queers festar loss, medan nazister spränger stadstjänstemän i luften. Parallellt organiserar sig nazisterna parlamentariskt med sikte på att erövra hela statens våldsapparat.

I dag är det högerns trollfabriker som systematiskt hotar och skrämmer progressiva röster. Breivik och hans gelikar använder brutalt våld och massmord som politiskt vapen. Allt medan högerradikaler i kostym skördar parlamentariska framgångar och släpps fram i regeringsställning av konservativa.

Högern älskar kulturkrig där de framstår som folkliga.

Stockholm Pride har i alla år hedersamt synat SD:s hyckleri och homofobi. Men avgränsningarna blir allt svårare att göra. Alla partier tävlar inte längre om att omhulda mångfald och HBTQ-kamp. Ebba Busch Thor lunchar med Jimmie Åkesson och menar att det skulle vara bra för samhällsgemenskapen om svenska judar ansträngde sig och firade lite jul.

Skulle det kanske också vara bra för samhällsgemenskapen om HBTQ-personer kröp tillbaka in i garderoben?

I Dagens Nyheter 23 juli sammanfattar Magnus Linton hur ett förvridet narrativ kring en farlig normbrytande ”genusideologi” utgör kittet i den breda högerreaktionära backlash, som sveper fram över världen. Hos oss rasar Ebba Busch Thor mot ”genusflum” och MUF attackerar den akademiska genusvetenskapen. Högern älskar kulturkrig där de framstår som folkliga.

Den indisk-brittiska författaren och debattören Kenan Malik har länge problematiserat identitetspolitik från ett vänsterperspektiv, utan att slentrianmässigt glida ner i högerns propagandistiska diskurser på temat. Tyvärr har Malik rätt när han pekar på att vissa aspekter av vår identitetspolitik har spelat i händerna på högerns kulturkrig, som i dag skymmer klasskonflikten.

För min del har jag ändrat strategi. När vi kör mot Rostock lämnas delar av identitetspolitiken kvar djupt nere i källarförrådet. Det betyder inte att jag tummar på antirasismen, feminismen och HBTQ-kampen. Däremot är jag övertygad om att dessa frågor just nu bäst värnas genom att vi demokratiskt utmanar en global kapitalism och marknadsekonomi, som helt fått löpa amok under trettio år av glittrig nyliberalism.
Kampen fortsätter! Glad Pride!


PODD: Från Stonewall Inn till
Stockholm Pride – hela historien

Med anledning av Stockholm Pride 2019 tillägnar Aftonbladet Daily ett helt avsnitt åt Pride-rörelsens historia.
   Det är i år 50 år sedan polisen stormade en HBTQ-bar i New York. Efter otaliga razzior hade gästerna fått nog: kravaller, som varade i dagar, bröt ut och Stonewallupproret var igång – startskottet för Pride-rörelsen.

Lyssna:  iPhone  Acast  Spotify

Eller ⬇️ klicka på PLAY-knappen

avEnna Gerin

ARTIKELN HANDLAR OM

Pride

Politik

Hbtq