Debatt

När cancern försvann stängde vården dörren

Elisabeth Bolin, 74: Jag behöver opereras – men nu är jag en prio noll-patient

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Foto: TT
”Vi prioriterar cancer och kan inte ta något annat. Vi kan inte operera dig”, var beskedet till Elisabeth Bolin som fick följdeffekter efter sin cancersjukdom. Nu är hon prio noll i vårdens ögon.

DEBATT. När cancern försvann, förlorade jag också min status som prio ett-patient.

Från att ha fått alla tänkbara resurser för cancerbehandlingen har följderna av cancersjukdomen – tarmvred och bråck – nedprioriterats till en nolla. Det enda jag kan hoppas på är ett akut tarmvred som kräver ambulans som kan ta mig in på sjukhuset.

Så nu sover jag med väskan packad och med SOS Alarms 112-app nerladdad på mobilen.

Cancerbeskedet 2004 kom som en chock. Jag kom till akuten i Borås med en dubbelsidig lunginflammation och åkte därifrån med diagnos urinblåscancer. Jag opererades i Göteborg i omgångar under två års tid. Det hela gick bra, och den uro-stomi jag har för att tömma urinen fungerar bra.

Men förra året, 2018, fick jag ett bråck i tunntarmen precis under stomin. På magens andra sida hade jag tarmvred. Magen växte och ser på ena sidan ut som om jag är gravid i 7–8 månaden.

Jag undersöktes och fick besked om att jag i höst, 2019, ska genomgå en dubbeloperation, alltså båda sakerna åtgärdas vid samma tillfälle av två olika läkare.

Jag var överlycklig! Äntligen skulle jag slippa isolera mig i hemmet på grund av häftiga och konstanta diarréer, smärta, svårighet att bära minsta lilla sak, i dålig form på grund av att jag inte kan sova utan insomningstabletter eftersom magen gör ont oavsett om jag ligger på ryggen eller sidan.

Jag kan inte gå på bio, restaurang eller resa. Det går inte planera mitt liv annat än utifrån var närmaste toalett finns ifall det forsar ur tarmarna.

Sommaren gick, jag hörde ingenting. I augusti ringde jag kontaktsjuksköterskan på Södra Älvsborgs sjukhus i Borås. Men där fanns ingen operationstid inbokad. Jag fick tala med en läkare några dagar senare som sa rakt ut:

”Vi prioriterar cancer och kan inte ta något annat. Vi kan inte operera dig.”

Men vad ska jag göra?

Avdelningar är stängda, det finns inga sängplats, inga sjuksköterskor, det är för få läkare. Jag fick veta att Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg gör exakt samma prioritering. Det vill säga det finns inte plats i sjukvården för mig som inte är prio ett-patient längre.

Möjligen kunde jag bli opererad i Stockholm, men bara tarmvredet, inte bråcket.

”Det går ju inte att bara genomföra halva operationen, kan jag inte få hjälp någonstans?”, frågade jag läkaren.

”Det enda du kan hoppas på är akut tarmvred, sa läkaren. Ring 112, fixa ambulans och kom in den vägen så får du hjälp.”

Jag är kvinna och 74 år. Jag förstår att prioriteringar måste göras, och jag är inte en prio ett-patient längre. Men att släppa en patient, att stänga igen sjukhusens dörrar framför mig, hade jag inte en tanke på kunde inträffa. Men det sker dagligen, och det sker i hela Sverige.

Denna prioritering, att inte ens bli uppsatt i en operationskö, vittnar så många om på patientföreningen ILCO Tarm- uro-och stomiförbundets olika forum. Medlemmar berättar historier som gör att min bleknar.

Jag är en positiv och tuff person, jag är inte deprimerad, men denna situation som är helt ofrivillig gör min nedstämd, ledsen, ilsken och jag orkar ingenting. Vem ska hjälpa mig, vem ska göra något? Det finns ingenstans jag kan ta vägen. Just nu har jag inte energi nog att sätta mig ner och återigen ringa runt till läkare och tjata, det får jag ta längre fram.

Jag är inte ensam i detta, det är många med stomier som har jätteproblem med vården. Men man känner sig så ensam likväl. Jag sitter i mitt eget väntrum här hemma och väntar, efter råd från vården, på ett akut tarmvred som kräver ambulans och intensivvård. Vad kostar det? Och hur ont kommer det göra?

Jag skriver detta med starkt stöd av ILCO, en patientförening där medlemmar pratar, träffas, diskuterar och hjälper varandra.

Men vad ska vi göra? Läkarna och sköterskorna kämpar på tills de går in i väggen och slutar, de orkar inte. Politiker har bestämt att det ska finnas en pott med pengar hit och dit, vi som är sjuka räknas inte i detta.

Man får se till att man är ett prio ett-fall och försöka klamra sig fast vid det.


Elisabeth Bolin, 74, före detta cancerpatient


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Gå med i vår opinionspanel du också

Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om olika frågor? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.

ARTIKELN HANDLAR OM