ÅSIKT

Jag simmar hellre med hajar än badar med clownfiskar

Det måste gå att begära mer av svensk kulturjournalistik än maktstrid och interndebatt

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

”Konsten är värdelös om den bara pryder middagsbordet hos den makt som håller den gisslan”, sa författaren Adrienne Rich när hon vägrade ta emot the National Medal of Arts ur Bill Clintons händer.

Jag känner liknande inför det här krönikeutrymmet.

Genom att skriva här ställer jag mig i en mediestrid som inte handlar om kultur. Andra publikationer visar intresse för att jag ska byta blaska, ett intresse som dock handlar mer om att dominera den här tidningens kulturchef än om mig.

”Läs och begrunda. Inte minst ni vänner här på FB som jobbar eller frilansar för AB Kultur”, skriver Expressen Kulturs biträdande kulturchef på Facebook, och länkar till en SVD-intervju med rysslandsforskaren Martin Kragh, vars fejd med Aftonbladet blivit allmängods.


Bossens budskap är klart: Där kan ni inte jobba!
Men jag vägrar låta mig reduceras till ett tärningskast, där vinsten hamnar på någon annans konto. Jag lyfter inte ett finger för att understödja redaktörer på anabola.

Det var inte därför jag började skriva.

Alltså stannar jag här, och läser den brittisk-kenyanske poeten Kayo Chingonyis debutverk Kumukanda istället. Det var länge sedan som jag läste en bättre försvarsskrift för kulturen.

En dikt som får läsaren att själv vilja skriva så bra om konst som bara möjligt: ”Du säger att du älskar musik. Har du sörjt förlusten av ett band som bandspelarens tänder har trasslat till så att det vägrar spela pulsen som du lärt dig känna igen på soundet, inte på namnet?”

På den här väggen lovar jag att inte spraya ett ord om samtalsaktivism, men ett helt gäng om riktig kultur

Jag läste ”Kumukanda” under en bröllopsresa till Kapstaden. Veckan innan hade jag dristat mig till att kritisera svensk kritikerjord, denna grav för spilld talang. Hela semestern fick jag hindra mig själv från att osäkra tangentbordet och rikta det mot mina belackare. Slutligen valde jag att simma med hajar istället för att bada med clownfiskar.


Men jag upprepar mina krav: Det måste gå att begära mer av svensk kulturjournalistik än maktstrid, interndebatt och svassande för Albert Bonniers förlag.

Det måste även finnas kulturjournalistik som, när den väl handlar om kultur, inte främst behandlar vem som fått vilket kommersiellt pris, utan som stålsätter sina fraser mot marknaden.

Jag skriver för att minnas ljudet av ett blandband som försvunnit. På den här väggen lovar jag att inte spraya ett ord om samtalsaktivism, men ett helt gäng om riktig kultur – som ligga, kläder och rockmusik.

Till er med skribentambitioner: bli inte en bricka i drakarnas spel. Men skriv så bra att orden skyddar mot alla väder. Bär din text som en rustning mot andras bly. Läs ”Kumukanda”, minns vad som spelar roll.

avKristofer Andersson