Mejla

Kristoffer Bergström

Runstenar har varit rosa – det har vi andra också

Publicerad:
Uppländsk runsten vid Ryda kungsgård, Nysätra socken. En runsten från 1000 e.Kr. Inskriptionen lyder "Amunde och Ödgärd läto resa denna sten efter Anund, sin son, och göra bro".
Foto: TT
Uppländsk runsten vid Ryda kungsgård, Nysätra socken. En runsten från 1000 e.Kr. Inskriptionen lyder "Amunde och Ödgärd läto resa denna sten efter Anund, sin son, och göra bro".

KOLUMNISTER

Jag var likgiltig inför runstenar tills jag hörde att de var läppstiftsrosa. Med blyoxid importerad från England täcktes de i blått, gult, rött, svart, lila och vitt – ja, av någon anledning i de flesta nyanser utom grönt.

Över telefon beskriver runolog Henrik Williams vid Uppsala universitet prakten och jag vet inte varför jag drabbas. Men rörd blir jag.

 

På vikingatiden orneras, färgas och reses en sten till minne av en död anhörig. Av väder och årstider skrubbas den grå och förblir sådan i ett millennium, med den olyckliga följden att massa dönickar misstar dess ursprungliga skönhet.

Antikens marmorstatyer var heller inte vita utan hade bemålade purpurdräkter, skära bröstvårtor och svarta skägg. Det är samma felslut. Vi ser det nuvarande utseendet och tänker att det måste ha varit lika torftigt förr.

På senare tid har jag omvärderat tusen barndomssanningar, som att Batmans medhjälpare inte heter förnamnet Robin utan engelskans ord för rödhake, men de bjärta statyerna och runstenarna är mer än kuriositeter, de slår an något djupt och sorgligt.

Är de symboler för vår egen livsvandring?

 

För ett par år sedan, innan barnet och amorteringsplanen, undrade jag hur vuxenblivandet gick till. Jag hade träffat vuxna. Jag visste vad de gick för. Jag väntade på ett slags inträde i deras klubb, en skittråkig övergångsrit som ledde till att jag föredrog praktiska kläder, tappade halva min sexualitet och per automatik avskrev trendmat och listmusik som trams.

Verkligheten var mycket kusligare.

Jag vet nu att det aldrig sker någon förändring. Vuxna är ungdomar med slitet utseende. De har bara råkat leva längre och fått högre krav på sig, men drömmer fortsatt om att skjutsas i en bil med öppen taklucka neråt okända städer.

Du ser en tråkig förälder skynda runt mellan hyllorna och lassa ner kefir och havreringar och tänker att det är tur att han är praktiskt lagd. Men det är han inte. Han vill köpa en smoothie för 55 kronor, hänga mot ett räcke och se vad dagens alla underbara strötimmar har att erbjuda.

Han vill ha en jacka utan fickor och vänner utan planer.

 

Jag ska inte fastna i jämret om att ha blivit jämnårig med Alfons pappa. Det har från början varit illa förklätt skryt från 36-åringar som anser sig piggare än den tecknade gubben i fåtöljen. Det är ju motsatsen som smärtar. Jag fyllde 36 i mars, läste en Alfons och avundades Bertil Åbergs fräschör. Hans tröja passar bättre än min, han har tätare hår och mer energi. Åtminstone vid en okulärbesiktning.

Men vad ni dönickar inte ser är hur jag skimrade i rosa nyss.

Ni läser att jag intresserat mig för runristningar och tänker att det är typiskt vuxet att tappa distans till sitt ämne och ringa upp en världsberömd runolog och lyssna på hans beräkningar av att stenarna tappade sina färger efter 30 år och därefter stod som blekt monokroma kopior av sig själva.

Ja, jag är intresserad.

Det är för att jag identifierar mig.

Av: Kristoffer Bergström

Publicerad:

LÄS VIDARE