Utseendefixeringen har kommit till unga män i politiken

Foto: JOHN MACDOUGALL
Frankrikes president Emmanuel Macron och Tysklands förbundskansler Angela Merkel.
KOLUMNISTER

Det var något rörande bekant över bilderna när Angela Merkel tog emot Frankrikes nyvalde president Emmanuel Macron i veckan. Sedan Jacques Chirac 2007 har i tur och ordning Nicolas Sarkozy, François Hollande och nu Macron haft Angela Merkel att förhålla sig till i det norra grannlandet. Som en trygg tysk konstant i en i övrigt blåsig politisk värld.

Alla vet vad Angela Merkel står för. Med Macron är det lite luddigare. Hans valkampanj kantades av oklarhet kring det politiska programmet – är han vänster, höger, fågel, fisk eller mittemellan? – och intresse kring hans privatliv. Närmare bestämt kring hans 24 år äldre fru och de grasserande ryktena om Macrons egentliga homosexualitet, som till slut fick den franska vänstersajten Mediapart att gå ut med en varning till sina läsare: ”Ifrågasätt gärna hans politiska linje, men sluta med homofoba och sexistiska kommentarer!”.

Macrons motståndare i presidentvalet, Marine Le Pen, är frånskild trebarnsmor. Hennes nuvarande pojkvän är Nationella frontens vice ordförande, vilket hade kunna leda till en debatt om lämpligheten i romantiska relationer i högsta partitopp. Men någon sådan diskussion har aldrig drabbat madame Le Pen. Intresset kring hennes kärleksliv är obefintligt.

Medan journalister besökte gamla skolkamrater och frossade i tonårsbilder på Emmanuel Macron på löpande band, publicerades knappt en bild på Marine Le Pen som ung (info: hon var en riktig 80-talsböna med permanentad pudelfrisyr).

Det här hade kunnat vara en isolerad tysk-fransk slump, men en titt runtom i världen visar något annat.

Kanadas premiärminister Justin Trudeau har – i den tacksamma rollen som Donald Trumps granne – öppen gata för att framstå som hela Nordamerikas Good Guy. Tack vare sin vinnande aura, någonstans i skärpunkten mellan frikyrkopastor och den snygge i alla collegefilmer, blev Trudeau omgående också The Good Looking Guy med hela världen. Han figurerar på så många bilder med nyanlända flyktingar att det förtjänar en egen liten underkategori i Googles sökfunktion. Det är för övrigt nästan bara bilder med syriska flickor eller unga kvinnor. Dessutom finns det ett bildgalleri över hur betuttade kända kvinnor blir när de träffar Trudeau. Nåväl.

Kanadas ledare ser inte ut att lida nämnvärt av det återkommande objektifierandet, men behöver han stöd kan han alltid vända sig till en kollega i Europa. Matteo Renzi utsågs snabbt till Italiens senkomna ciceron in i 2000-talet, efter ett långt och bitvis mycket genant Silvio Berlusconi-styre. Renzi dubbades, precis som Macron, till ”Europas Obama”, ett epitet som bottnar lika mycket i hans tilltalande yttre som hans faktiska politiska handlingskraft. När den första biografin om Renzi landade i italienska boklådor var det med titeln Il seduttore – Förföraren.

Tänk er den om Theresa May. Nej, precis. Det går inte, eftersom May, liksom Merkel och Le Pen bedöms nästan uteslutande på sina politiska meriter.

Jag säger inte att Emmanuel Macrons förhållande är ointressant, eller att Justin Trudeau saknar playboy-kapital (eller att Barack Obama inte figurerar på min egen lista över frikort).

Men kanske har vi ett gemensamt ansvar för att de unga män som växer upp nu inte väljer bort politiken av rädsla att konstant bli bedömda utifrån sitt utseende.


Noterat

  • Finlands före detta president Tarja Halonen har berättat att hon en gång fick ett brev från en pojke som behövde expertråd. Hans högsta dröm var att bli president en dag, men hans kompisar i skolan retade honom och sa att det är ett jobb för flickor. Så fungerar också förebilder och drömmar.