Vi har kryssat mellan de manliga olyckorna

KOLUMNISTER

▪▪▪ Jag var inbjuden till en populär sportpodcast häromsistens, det var det 80:e avsnittet och jag var, visade det sig, den första kvinnliga gästen.

– Jag har bjudit in dem som vi vill ska komma hit för att de är de de är. Vi har aldrig någonsin tänkt tanken "vi bjuder inte in henne på grund av att hon är tjej". Vad kan man göra då? frågade den ene programledaren mig, i ett uppriktigt försök att förstå varför det ofta blir så här.

Det är, intressant nog, nästan alltid kvinnliga sportjournalister som får frågor om varför kvinnliga sportjournalister marginaliseras.

Uppropet #timeout, idrottsrörelsens appell under Metoo-paraplyet, som lanserades i går har redan lockat fram några av de grövsta vittnesmål om sexuella trakasserier och övergrepp man kan föreställa sig. Att turen förr eller senare skulle komma till idrotten var givet. Det finns ingen annan samhällelig arena som är så grundläggande sexistisk att vi knappt reflekterar över det.

Hundra gånger viktigare

Mäns idrottsutövande bedöms, från unga år via juniorlag, a-lag, landslag och upptrissade tv-rättigheter, som hundra gånger viktigare än kvinnors, både socialt och ekonomiskt.

Det är P15-lagets matchställ som flicklaget får ärva.

Det är damlandslaget som tvingas spela fotboll i nästan ett år (och över ett helt mästerskap!) utan ett avtal med Svenska fotbollförbundet.

Sportbladet har en bra dag när tio procent av innehållet på sajten handlar om damidrott.

Efter några års framfart på jämställdhetsfronten i början av 2000-talet har spelreglerna för sportjournalistiken långsamt ändrats. De nya webb-tv-formaten, poddarna och sociala mediekanalerna har, det står allt mer klart, inneburit en kollektiv backlash för kvinnor i yrket. För många uppdragsgivare är det ointressant om du har en obskyr sponsor till din podcast eller – otänkbart i alla andra pressetiska sammanhang – knäcker extra för ett spelbolag. Att öppet hålla på ett lag är en bra accessoar! Den nya multijournalistmarknaden efterfrågar egentligen fotbollssupportrar med en medial plattform; de där som hänger med grabbarna framför tv:n i soffan, live-bettar på Premier League och kan varenda vänsterback i Wolverhampton sedan andra världskriget.

Valuta förbehållet män

Om man är ”skön” och kan bidra med ”bra surr” är man hemma. ”Skön” kan ersättas med några andra epitet som ”legend” och ”king” och är en valuta som är förbehållet män.

Inom sportjournalistiken är kvinnor fortfarande det eviga undantaget. Att komma intill och bli accepterad är att balansera på en slak lina mellan viljan att säga ifrån och pressen att skoja med.

När jag gjorde mitt första mästerskap som expert hos Sveriges Television 2010 ifrågasatte en manlig kollega på en annan tv-kanal i flera öppna Facebook-statusar varför SVT ägnade sig åt kvotering i rutan. ”Det var bara internhumor”, var förklaringen när Aftonbladet ringde upp och frågade.

En kvinnlig kollega, numer en av landets allra mest rutinerade och uppskattade, gjorde sitt första mästerskap som programledare, när hon en dag vaknade upp till en krönika i en dagstidning som handlade om hur oändligt mycket sämre kvinnliga sportjournalister är än män i tv. Den var författad av hennes programledarpartner i rutan, mitt under brinnande VM-slutspel.

Detta är ett axplock av händelser som utspelat sig inför öppen ridå, på den tiden ofta med en kvällstidningskonfrontation som enda följd.

Bortom rubrikerna vet alla vilka de riktiga plågoandarna inom sportjournalistiken är. Tv-reportern som slog sin flickvän sönder och samman och åkte ner i redaktionshierarkin, men blev kvar på jobbet. Kommentatorn som blev petad av samma anledning, men snart fick komma tillbaka. Den hyllade radiorösten som gjort så aggressiva framstötar mot kvinnliga sportjournalister i Stockholmsområdet, att minst en tillfälligt slutade svara i telefon på okända nummer. Den folkkäre fotbollsexperten som ”bara pratar knulla” när mikrofonen är av och som ändå fått hållas.

Aldrig rådfrågat kvinnlig kollega

Det här är förstås känsliga saker, både juridiskt och moraliskt. Rättssäkerhet är en grundprincip som inte går att förhandla bort och en arbetsgivare som ger en andra chans behöver inte göra fel. Men jag har aldrig hört någon kvinnlig kollega rådfrågas här. Jag vet bara att vi fått kryssa mellan de manliga olyckorna genom åren och att varje erbjudande om nytt jobb jag själv fått ofta landat i slutsatsen att det finns någon på respektive redaktion som man faktiskt inte vill ha att göra med, eftersom man vet vad han utsatt andra tjejer för.

Snacket mellan kvinnliga kollegor rör sig i riskkalkylerande resonemang av typen ”han är lite grabbig men helt okej, men akta dig för han där framför allt på fyllan, och den där chefen hatar och bryter ner kvinnor, så ta inte det jobbet om du vill behålla hälsan intakt”.

När högerbacken Micke Lustig, i samband med Sveriges playoff-triumf mot Italien på San Siro, kallade den italienska publiken för ”jävla fittor”, fick han efter några dagar be om ursäkt. Det var bra och rimligt, men jag kan förstå Lustigs egna eventuella frustration här. Så får man ju säga i alla stängda fotbollssammanhang. Under flera års landslagsträningar förgyllde en av de stora herrstjärnorna inte sällan missade frisparkar med ett högt och ljudligt ”hora!” rakt ut i tomrummet på Råsunda. Jag kan inte minnas att en enda tidning tagit upp saken. Fotbollsförbundet sa självklart heller aldrig ifrån, och då var det inte ens Zlatan det handlade om.

Locket har åkt av nu, i snart sagt alla lager av samhället, och det smutsiga bottenslammet är på väg upp till ytan. Idrottsrörelsen har sina stenar att vända på, sportjournalistiken andra. Frågan är om det går att bygga en jämställd kultur i en värld som är så impregnerad av maskulina skitideal?

Här är branscherna som satt ner foten i #metoo 01:57