ÅSIKT

Domen visar att det slagit slint i Sverige

Debattören: En kvinna som vågar anmäla misshandel ska inte behöva utstå dessa kränkningar

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: KRISTER HANSSON
Jag vet faktiskt inte vart jag ska börja. Det är så oerhört svårt att ta in att detta sker i en svensk tingsrätt, skriver Bahareh Mohammadi Andersson.
DEBATT

DEBATT. En man frikänns av Solna Tingsrätt för misshandel på sin fru. Anledningen till frikännandet är att kvinnans trovärdighet bedöms som låg bland annat på grund av följande tre punkter:

  • Kvinnan valde att anmäla mannen till polisen istället för att vända sig till hans släkt för hjälp.

  • Kvinnan grät inte när hon förhördes angående sina upplevelser.

  • Nämndemännen uppger att det är vanligt att kvinnor ljuger om att utsättas för våld och hot för att få tillgång till boende.

Jag vet faktiskt inte vart jag ska börja. Det är så oerhört svårt att ta in att detta sker i en svensk tingsrätt och att ovanstående är punkter som på allvar utgör domskäl.

Går det att tolka den första punkten på något annat sätt än att nämndemännen i det aktuella fallet förespråkar släktuppgörelser framför det svenska rättssystemet?

Om du är utsatt för ett brott i Sverige ska du vända dig till polisen för hjälp – det är det polisen finns till för. En polisanmälan med följande hantering är ett sätt för samhället att tydligt visa att våld inte accepteras. Är du utsatt för våld i nära relation är du utsatt för ett brott, brott accepteras inte, punkt slut.

Med den här domen tas flera steg bakåt i det arbete som yrkesverksamma inom området våld i nära relationer kämpat för i flera decennier. Vi som jobbar med våldsutsatta arbetar ständigt med att försöka motivera och uppmuntra våldsutsatta att våga polisanmäla de brott de utsatts för.

För kvinnor som utsatts för våld är polisanmälan många gånger en del i att få upprättelse, att markera för våldsutövaren att våldet inte är ok och att jag som utsatt inte accepterar det. I det här fallet ser vi en kvinna som uppenbarligen litat tillräckligt mycket på det svenska rättssystemet för att faktiskt söka hjälp hos polis när hon behövt den.

Som tack för förtroendet får hon sin trovärdighet ifrågasatt och anklagas för att ljuga om sin utsatthet. Vilka signaler skickar den här domen till våldsutsatta som står i begrepp att lämna en våldsam och destruktiv tillvaro? Jo något i stil med; det du blivit utsatt för är en privatsak, en familjeangelägenhet som inte ska lyftas fram i ljuset. Håll tyst…

År 2012 gjorde jag ett program tillsammans med ”Uppdrag granskning” där vi infiltrerade moskéer och avslöjade hur kvinnor med annan bakgrund än svensk fick råd av imamer att inte polisanmäla våld och att stå ut med det våld som de blev utsatta för inom familjen. Svenska myndigheter skulle inte kopplas in menade imamerna, svensk polis skulle inte kontaktas.

Programmet följdes av upprörd debatt där kontentan var att det minsann inte fick gå till så här i Sverige 2012, i en välutvecklad rättsstat. Religiösa auktoriteter, religiösa seder och kulturella traditioner skulle inte få företräde framför svensk lag menade man.

Är det någon som ser vart jag är på väg med det här? 2018, sex år senare släpps ett dokument från en svensk tingsrätt där en misshandlad kvinnas trovärdighet ifrågasätts för att hon valde att söka sig till polisen i stället för att behandla det våld hon blivit utsatt för som en familjeangelägenhet.

I stället för att agera på det sätt som religionen och kulturen förespråkar väljer kvinnan att följa svensk lag och blir för detta ifrågasatt i svensk domstol. Min hjärna orkar nästan inte bearbeta det. Hur ska vi ha det egentligen?

Någonstans har det tydligen slagit helt slint i det svenska rättssystemet och i det aktuella fallet tycks haveriet onekligen ha med nämndemännen att göra. Det är tydligt att rättssystemet måste ses över, och att nämndemän i framtiden måste kunna avkrävas någon form av kompetens inom de områden där de kan förväntas sitta med och döma i mål.

Alla har rätt att tycka och tänka, men när förutfattade meningar, fördomar och personliga åsikter blir avgörande istället för kompetens är vi extremt illa ute. Utifrån de ovan angivna punkterna att döma lyser kompetensen på området våld i nära relationer med sin frånvaro hos de nämndemän som varit med och fattat beslut i det aktuella fallet.

Nämndemännen menar nämligen att en som blivit våldsutsatt på riktigt av nödvändighet måste gråta när hon berättar sin historia för att vara trovärdig och att många kvinnor ljuger om våldsutsatthet i syfte att vinna fördelar.

Jag skulle vilja bjuda in dessa två nämndemän att följa med mig och mina kollegor under en vecka på jobbet och låta dem se den bistra verklighet som möter våldsutsatta kvinnor och barn som väljer att vägra hålla tyst.

Många gånger lämnar våldsutsatta en tillvaro som förvisso präglas av våld, men som också kännetecknas av ett nätverk, en stabil ekonomisk situation, ett fast boende och en bekant tillvaro till fördel för total otrygghet.

Framtiden innebär ofta placering på skyddat boende, restriktioner när det gäller kontakt med vänner och familj, att kanske behöva lämna sitt arbete och därmed sin inkomst och att behöva bygga upp hela sitt liv på nytt.

Nej, kvinnor ljuger inte om sin våldsutsatthet i syfte att få tillgång till boende, kvinnor mörkar och håller tyst om sin våldsutsatthet för att slippa lämna sitt boende.

Att dessutom kräva att en kvinna, som sannolikt levt med våldet under en lång tid innan hon valde att anmäla, ska gråta under förhör är helt orimligt. Vissa kvinnor reagerar absolut med att gråta, andra kan berätta om våldet som om det vore vilken annan vardaglig händelse som helst. Därför att det är just det våldet blir till slut – vardag.

Hur kvinnan väljer att reagera under förhör och vittnesmål beror på hur just hennes situation sett ut, hur länge sedan det var hon valde att bryta upp från den våldsamma relationen, vart hon själv befinner sig i läkningsprocessen och så vidare.

Om hon gråter eller inte ska nämndemännen som dömer i dessa ärenden – ursäkta franskan – skita i.

Jag skulle vilja avsluta denna inte så upplyftande text med att rikta mitt varmaste deltagande till kvinnan i målet – och en stor ursäkt å Sveriges vägnar. Så här får det inte lov att gå till – de oerhörda kränkningar du nyss fått utstå är inget du ska behöva acceptera.

Jag och många fler finns här för dig och vi tänker inte ge vika en tum.  


Bahareh Mohammadi Andersson, sektionschef Familjefrid, Hörby kommun och aktiv i Liberalerna


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Så här skriver du en debattartikel 00:33