Håkan Steen: Tack så mycket för liret ”Jerka”

Jerry Williams var inte Sveriges första rockkung – men den största

NÖJE

Jerry Williams var inte Sveriges allra förste rockkung men han blev snabbt den störste.

Förutom att regera i folkparkerna under flera decennier hann knegarkillen från Solna även med en exceptionell karriär av singelhits, albumsuccéer, krogshower, musikaler, film- och tv-roller.

Med mera, med mera.

Främsta nyckeln till framgången? Han var alltid sig själv.

Givetvis handlade det förstås även en hel del om talang och hårt jobb men att Jerry Williams blev så älskad av flera generationer svenskar går nog inte minst att spåra till det faktum att han trots sitt väletablerade artistnamn aldrig slutade vara Erik Fernström från Huvudsta i Solna, rörmokargrabben som under sex decennier på scenerna ständigt fortsatte brinna för klassisk rock’n’roll, hur ute den än ansågs vara i resten av världen.

Han hade vuxit upp i en liten etta med föräldrar som var engagerade kommunister, och trots mångmiljoninkomster byggda på musik från kulturimperialismens USA slutade han aldrig rösta rött.

”Jerka” var en reko snubbe som ogärna sa ett ont ord om någon om de inte verkligen hade förtjänat det. Och han snackade en helt oemotståndlig slang byggd på lika delar gamla stockholmsuttryck, typisk turnébussvenska och helt egenfabricerade ord. Ibland när han var med i tv lades det in textremsor på rikssvenska.

Personifierade rock’n’roll

Det var när Jerry Williams på 70- och 80-talen snackade rock’n’rollhistoria i radioprogram som ”Rocklagret” eller tv-versionen ”Rockrullen” som han lärde svenska folket att kalla Chuck Berry för ”Chucken”. 60-talets engelska popvåg beskrev han som ”Liptonsvängen”.

Framför allt personifierade han som ingen annan i Sverige begreppet rock’n’roll.

Men han var inte först. En 15-årig Fernström såg Rock-Ragge (Ragnar Nygren) live på Nalen och omedelbart förstod den forne sopranen från Radiotjänsts gosskör att det var rock han skulle hålla på med.

Kort där efter upptäckte han Elvis Presley, som fick honom att förstå att den nya musiken från Amerika långt ifrån bara handlade om att sjunga.
När Elvis filmer visades på den lokala Råsunda-biografen memorerade den aspirerande estradören steg och poser och gick hem och övade framför spegeln.

Där lades grunden till stort artisteri och en avväpnande naturlig förmåga att ta vilken publik som helst, vilket förmodligen är en del av förklaringen till att den här sångaren blev så älskad av så många under så lång tid. Han gjorde alltid jobbet ordentligt. Inget slarv, publiken måste ju få valuta för sina surt förvärvade stålar.

”Då blev det Jerry Williams”

1957 scendebuterade Erik Fernström på Lorry i Sundbyberg.
Två år senare ville rocksångaren Jean William Kurenkoff lämna sitt band. Fernström erbjöds att ta över.

– De frågade om jag inte kunde kalla mig Jean William, eftersom namnet redan var inarbetat. "Aldrig i livet", sa jag eftersom det verkade helt corny. Så då blev det Jerry Williams i stället, har ”Jerka” berättat i Aftonbladet.

Med nya namnet på plats började ryktet snart att gå om den unge sångaren. Inte minst för att han sjöng bättre än de flesta.

Det var vid den här tiden ingen självklarhet att vara bra på engelska i Sverige, och många av de tidiga rocksångarna snarare härmade hur texterna lät än förstod vad de handlade om. Men när rörmokaren från Huvudstagatan sjöng om heartbreak gjorde han det inte bara med oväntat god amerikansk accent, han övertygade dessutom sin publik om att han levt låtarna själv.

Det var emellertid först när Jerry Williams värvades vidare till det etablerade instrumentalbandet The Violents som karriären tog fart på riktigt. 1962 fick de tio i topp-hits med ”Darling Nelly Grey” och ”Twistin’ Patricia” och stod högre upp på affischen än Liverpool-kvartetten The Beatles när båda banden spelade förband till Little Richard på Star Club i Hamburg. Året därpå var rollerna omvända och Violents värmde upp för Beatles på en Sverige-turné. Vid en gemensam fotografering i Eskilstuna lär John Lennon ha försökt nypa Jerry i skinkan.

Hysterin kring The Violents var åtminstone här hemma i klass med den runt Beatles. Tjejer följde turnéerna och rusade upp på scenen och kastade sig om halsen på Jerry.

Foto: Gunnar Bergkrantz / AFTONBLADET / 2723

Drog in i lumpen

Efter några album och turnéer åkte Jerry in i lumpen 1966 och The Violents upplöstes. Samtidigt hade han börjat upptäcka soulen och estradörer som Otis Redding och inte minst James Brown. Det fanns fler tricks att låna, mer intensitet att pressa in i en liveshow, fler musikaliska temperament att utforska.

Med nya soulinriktade bandet Dynamite Brass blev scenpersonen Jerry Williams än mer driven och slipad. 1969 fick han sin dittills klart största hit med souliga singeln ”Keep on”.

Men trots att klassisk 50-talsrock’n’roll knappast var det hetaste på det tidiga 70-talets topplistor drog Jerry snart sitt sound tillbaka mot rötterna, om än med lite modernare tyngd i riffen. Inte sällan fick den hängivne motorcykelentusiasten med minst en ”hoj” på skivomslagen.

Nya bandet Roadwork delade passionen för gammal rock och Jerry fick stora hits med Gene Vincents ”Git it” och den blivande signaturmelodin ”I can jive”. Framför allt var han sommar efter sommar under 70- och 80-talen kung av folkparkerna, med de längsta turnéerna och högsta gagerna.

Trender kom och gick men Jerry Williams fortsatte spela rock’n’roll. I jeans, gympaskor och skinnjacka, med handen bakom örat, mickstativet i fräck vinkel och några hundra ”rock’n’roll!” per konsert som huvudsakligt mellansnack. Jerry jobbade så svetten stänkte, kväll efter kväll.

Det var 100 procent Jerka

På 80-talet fick han möjlighet att prova lite nya saker, men oavsett om han gjorde krogshow på Hamburger Börs, spelade mc-knutte i filmen ”G”, sjöng John Lennons ”Working class hero” i en kampanjfilm för LO, drev restaurang eller spelade i musikalen ”Cats” skedde allt på egna villkor. Det var hundra procent ”Jerka” och hundra procent rock’n’roll.

Förutom då att han aldrig lockades särskilt mycket av klassiskt rock’n’roll-liv. Sprit och droger fick andra hålla på med. Jerry tyckte det var roligare att gå på gymmet eller att hänga med sina hundar. Och lyckades under hela sin karriär sällsynt skickligt hålla privatlivet och familjen utanför offentligheten.

Karriärens allra största hit kom sent. 1988 års ”Did I tell you”, med sitt poppiga och 80-talsuppdaterade 60-talssound, blev en massiv radioplåga och öppnade dörren till en betydligt bredare publik.

Som växte ännu mer när han två år senare fick en stor svensktoppshit med Ted Ströms klassiska Sverigeskildring ”Vintersaga”. Med sitt själfulla darr på rösten hade Jerry precis rätt temperament för låtens målande bilder av svensk vardagsblues.

Jerry Williams fick en grammis för albumet ”JW” 1990 och äran att bli frimärke året därpå.

Vann en guldmask

Detta öppnade upp för en rad framgångsrika shower från tidigt 90-tal och framåt. ”Live på Börsen”, ”Live & jive”, ”Ringside” och inte minst den självbiografiska föreställningen ”Jerka”, med Sara Sommerfeld, Marika Lagercrantz, Ulf Larsson och Tomas Bolme i bärande roller, som belönades med en Guldmask 2003.

Parallellt fortsatte han förstås att ”åka i parkerna”. 2005 fanns knappt begreppet folkparksturné längre men Jerry satte ihop en ändå och jag hade förmånen att uppleva premiären av hans fyrtiotredje turnésommar i Rättvik på midsommarafton.

Ihop med sjumannabandet Rebel Dela Questa och i svårt snajdig kostym grävde han ned sig i klassisk rock’n’roll och stompig New Orleans-r’n’b och lät, 63 år gammal, svängigare och mer vital än jag någonsin hört honom.
När lyckade ”The farewell show” gick i mål 2013 trodde väl de flesta att Jerry slutligen var redo för pensionen. Men bara två år senare kliade det åter i fingrarna.

Så när skivbolaget ville ha en platta till var han inte svårövertalad.
Det blev ”Ghost rider”, där han tolkade i sammanhanget oväntade namn som Suicide och Iggy & The Stooges, backad av medlemmar från The Soundtrack Of Our ­Lives. Och en show till, ”Man måste få lira”.

– Du vet det där med att sitta på en balkong nånstans söderut och tanka rom och suga på en garre till ögonen går i kors, det var ju inget alternativ, alltså. Bättre att dra in till stan och få lira i stället, som han sa i ett av showens mellansnack.

Lira fortsatte 75-åringen att göra in i det sista. På ännu en turné i somras och med ambulerande julpaketet Vintergalan sent i höstas.

Och jag trodde ärligt talat att han skulle rocka länge till. Den sortens gediget armerade konstant har Jerry Williams varit så länge jag kan minnas.

Tack för liret, Jerka

När jag som tioåring på allvar hade fastnat i rocken var det Jerry Williams som lärde mig grundkursen. De svartvita filmerna med ”Chucken” och ”Rickard” (Little Richard på Jerry-svenska) i tv-programmet ”Rockrullen” gjorde outplånliga intryck.

Ett annat kristallklart tv-minne från samma tid är när Jerry Williams under en ”Luciarock” stod på scen och sjöng sin uramerikanska rock’n’roll i sovjetisk hockeytröja.

Explosiva grejer i en era när det kalla kriget var som kyligast, men Jerry följde bara sitt evigt röda hjärta. Och kom förstås undan med det. För att han var Jerry.

Nu har Jerry Williams vrålat sist sista ”rock’n’roll!” och Sverige är en underhållningsinstitution fattigare.

Det känns tomt och obegripligt. Samtidigt gav han sin publik väldigt mycket mer än vi någonsin kunde begära.

Så: tack för allt liret, Jerka. Och sov gott.

Här är de svenska stjärnorna som lämnade oss 2017 01:06
ARTIKELN HANDLAR OM