ÅSIKT

Välfärden faller ihop – ni fortsätter spara

Debattörerna: Politikernas satsningar försvinner i ”effektiviseringar” och budgettrick

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: TT
Belastningen på välfärden ökar gradvis, år från år. Men i lokala styrdokument kallas det inte för ökad belastning, utan för ökad effektivitet, skriver Åsa Plesner och Marcus Larsson.

DEBATT. Den 18 maj 2019 gick tusentals medarbetare inom förskola, skola och fritidshem ut på gatorna i Lärarmarschen och Förskoleupproret. Manifestationerna hölls på sju orter i landet och var den största protesten från skolans personal sedan lärarstrejken 1989.

”Vi bygger upp och ni river ner” ropade fritidspedagoger, studie- och yrkesvägledare, förskollärare, barnskötare, elevassistenter, lärare och rektorer. Budskapet var tydligt: ”Sluta skära ner – vi orkar inte mer!”.

Men lärarmarscherna är troligen bara början. I en ny bok från tankesmedjan Balans visar vi att de nedskärningar som demonstranterna protesterar mot görs i princip överallt inom offentlig sektor: i hemtjänsten, på bibliotek och på vårdcentraler.

År för år får vår gemensamma välfärd allt sämre förutsättningar. Konsekvensen för oss medborgare har vi redan sett: nedlagda skolor och kliniker, kortare hemtjänstbesök och fler barn som blir utan det stöd de behöver i skolan.

Dessutom betalar välfärdens medarbetare en del av priset i form av liv och hälsa. Arbetsmiljöverket pekade ut stress som den vanligaste orsaken till arbetsrelaterade dödsfall (dödsfall – inte bara sjukfall) i en rapport den 28 maj 2019.

Hur går detta till? I boken ”De effektiva” visar vi hur kommuner och regioner styr sin verksamhet så att medarbetare och chefer ute i enheterna varje år tvingas hitta sätt att få jobbet gjort lite billigare och lite snabbare – men det får inte bli sämre kvalitet.

På så sätt ökar belastningen gradvis, år från år. Men i lokala styrdokument kallas det inte för ökad belastning, utan för ökad effektivitet.

Svenska välfärdsarbetare är synnerligen ”effektiva” nu för tiden. Synd bara att de går sönder av stress också.

Det här låter förmodligen lätt absurt för den läsare som följer nyhetsflödet. Det är ju väl känt att Sverige lägger mycket pengar på vård, skola och omsorg, och att många satsningar har gjort de senaste åren: Läsa-skriva-räkna-garanti, kömiljarder, likvärdighetssatsningar, kommunala nyinvesteringar …

Vad som inte har kommit fram i nyhetsflödet lika väl, är att dessa satsningar förekommer parallellt med besparingsprojekt.

Vi har granskat samtliga kommunala budgetar från 2018. I 9 av 10 kommuner hittade vi sådana mer eller mindre dolda besparingskrav.

Välfärden på en typisk svensk ort tillförs, netto, inte alls de belopp som politiker av alla färger gärna skriver pressreleaser om. Längre bak i lokala budgetar hittar vi skrivningar om ”effektiviseringskrav”, ”förändringsfaktorer” och ”generella besparingar”.

Vi hittar också ”kompensationer” för ökande löner och priser, som inte kommer i närheten av faktiska pris- och löneökningar. Och vi hittar krav på verksamheter att spara ikapp för gamla underskott. Underskott som ofta uppstått på grund av faktorer som verksamhetschefen inte kunnat rå över, men som verksamhetschefen får i uppdrag att spara ihop till ändå.

Och hur sparar man i välfärden, där två tredjedelar av kostnaderna består av löner? Jo, genom att öka belastningen på personalen. Fast man kallar det i stället för att de ska bli mer effektiva.

Om det vore så väl att välfärden verkligen blev mer effektiv, skulle vi inte ha något problem. Om det fanns innovationer som gjorde att vi kunde arbeta mindre, men få ut samma service, då skulle politiker i kommuner, regioner och riksdag göra helt rätt när de bifaller budgetar med åtstramningar inom välfärden. Men där är vi inte i dag.

Skolväsendet, vården och omsorgen behöver fortfarande sin personal. Vi behöver se till att de inte slits ut av stress.

Det innebär att vi som väljare måste ställa krav på våra politiker. Vi behöver begära, och rösta för, att de faktiskt finansierar den välfärd som de säger att de vill erbjuda, och att de är öppna med vilken service de annars vill avveckla.

Det förutsätter initierade väljare, som inte låter sig luras av enkla budgettrick och löften om effektivisering.


Åsa Plesner
Marcus Larsson
Tankesmedjan Balans


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

ARTIKELN HANDLAR OM