Inget slut i sikte på populisternas framgångar

När populistiska partier är jämnstarka med socialdemokratin och dubbelt så stora som liberala partier går det inte längre att avfärda dem som ett tillfälligt fenomen som snart blåser över.

Inför de stundande EU-valen är det bara att konstatera att populisternas budskap blivit mer och mer attraktivt i väljarnas ögon samtidigt som de etablerade partierna inte kan hitta något motmedel.

Tankesmedjan Timbros index över populismen i Europa är ingen rolig läsning för den som tror på traditionell västerländsk demokrati.

Senaste gången de röstade i ett nationellt val så lade en av fyra européer sin röst på ett auktoritärt populistparti, enligt Timbros sammanställning där 33 länder i Europa granskats. I dag är det genomsnittliga stödet för populistpartier 22 procent i dessa länder.

Under de senaste fyra åren har stödet ökat med en tredjedel.
De opinionsmätningar som gjorts inför EU-valet i maj visar att stödet fortsätter öka.

Var ska detta sluta?

I motsats till vad många kanske tror är populismen snarare än ett plötsligt fenomen som dök upp med Donald Trump och brexit, en kraft som gradvis vuxit till sig under de senaste 40 åren. Före 1980 var populistiska partier närmast ett okänt fenomen, räknat från 1945 och framåt.

Stoppa blödningen

Etablerade ideologier som konservatism, liberalism och socialism har alla gjort smärtsamma förluster. Värst är för socialdemokratin och liberala partier. I länder som Frankrike, Nederländerna och Grekland är s-partierna närmast utraderade. Ett historiskt skifte.

I dag dominerar högerpopulismen men vänsterpopulister har gjort comeback framför allt runt Medelhavet.

Tidpunkten för när de etablerade partierna insett hotet har varierat. Men gemensamt för alla länder är att de traditionella partierna försökt motverka extrempartierna och stoppa blödningen.

En rad metoder har testats men ingen motmedicin har hittats. Tvärtom fortsätter populismen att växa. Populistiska partier styr nu i elva länder i Europa. I ytterligare fyra utgör de stödpartier.

Initialt brukar man försöka tiga ihjäl de populistiska uppstickarna. När de ändå växer går man över till att angripa och utmana deras politiska agenda. Nästa sista fasen brukar vara att man anpassar sin egen politik i exempelvis invandringsfrågan till att ligga så nära populisterna som möjligt. Den sista fasen är att svälja den bittra kalken och bilda regering ihop med extremistpartierna eller att använda dem som stödparti som exempelvis i Österrike och Danmark.

Tvätta bort förflutna

Populisternas egen taktik för att locka nya väljare är att försöka tvätta bort sitt eventuella smutsiga förflutna.

Nationella Fronten i Frankrike bytte förra året namn till Nationell Samling. Man försöker också distansera sig från sin traditionella antisemitism och fascism. Sverigedemokraterna är ett av de mest tydliga exemplen på hur ett parti försökt tvätta bort sina nynazistiska rötter.

Det svåra att bedöma är om det handlar om en verklig omvändelse eller bara är ett sätta att dölja en "hemlig" agenda som man kan blåsa liv i igen ifall man får makten.

Många väljare verkar dock inte bry sig. De lockas av den starke ledaren och det svartvita budskapet med enkla lösningar på komplicerade problem.

Populistiska partier ökar fragmentiseringen i ländernas politiska system. När de växer försvårar det att bilda stabila majoritetsregeringar, särskilt utan dem.

Utan skydd

Vi har precis sett den effekten i Sverige. Vi såg det i Tyskland under hösten 2017. Spanien som går till nyval i april står inför samma problem. Inget av de traditionella blocken ser ut att kunna få egen majoritet utan det nya högerpopulistiska partiet Vox.

Men om de populistiska partierna växer och tar makten via demokratiska val, vad är då problemet?

Generellt är deras mer eller mindre uttalade mål att inifrån montera ned demokratiska institutioner och pressfrihet för att ersätta det med ett absolut majoritetsstyre utan skydd för minoriteter. Där ingår att den politiska makten kontrollerar även domstolarna.

Det räcker att studera länder som Ungern, Polen och Italien för att se i vilken riktning populisterna vill styra samhället.

Indikationen är att fler länder kommer att gå samma väg. Ingen kan i dag säga var det kommer att sluta.

avWolfgang Hansson

ARTIKELN HANDLAR OM

Populism

Socialism

Liberalism

Migration

Europa